Hur skulle någon kunna veta?
Den första frågan slutade med en befogad invändning. Om livets syfte är att nå det Oändliga, bör vi först fråga om det Oändliga finns, för en längtan, hur stark den än är, bevisar ingenting om det den längtar efter. Elementary Philosophy reser själv den här invändningen, direkt efter slutsatsen att människans dharma är sökandet efter det Oändliga.
En sorts bevis är uteslutet från början. Vi mäter mark med mätkedja, säd med våg och värme med termometer, och instrumentet måste alltid passa det som mäts. Varje instrument är byggt av materia, och det som påstås här är finare än materien. Därför kommer inget laboratorievärde någonsin att avgöra frågan, åt något håll. Kvar finns två vägar: noggranna resonemang om något som var och en av oss känner till av egen erfarenhet, och direkt upplevelse.
Resonemanget börjar med att man ser en bok. Ögonen ser inte av sig själva: under narkos förblir de öppna och oskadda, och ser ingenting. Det är sinnet som ser, genom dem. Ser man närmare efter har sinnet delar. En del tar bokens form, en del gör seendet, och en del ger känslan ”jag finns”, utan vilken ingenting alls skulle kunna ses. Men den känslan är i sin tur känd. Något är medvetet om att ”jag finns”. Den som vet, som betraktar sinnet utan att vara en del av det, är vad Ananda Margas filosofi kallar átman, det individuella medvetandet. Varje sinne förutsätter ett sådant. Det enda medvetande som speglas i dem alla kallas Paramátman eller Brahma: kosmiskt medvetande.
Resonemang kan visa att ett vittne måste finnas. Det kan inte visa hur vittnet är när man känner det direkt. För det pekar Ánanda Sútram på upplevelsen. När sinnet helt går upp i medvetandet registrerar det ingenting, eftersom det under den tiden inte finns något sinne kvar som kan registrera; men en djup salighet dröjer kvar när sinnet återvänder, och den saligheten, säger sútra 1-24, är beviset för tillståndet. Det är ett bevis på samma sätt som ett experiment: öppet för var och en som gör arbetet, och aldrig en fråga om att lita på någon annans ord. De övningar som leder dit är ämnet för den fjärde frågan.
”Men detta ’jag’ är bara en del av sinnet. Det vill säga, det finns ett annat ’jag’, som är det ägande ’jaget’, eller det ’jag’ som vet att det finns ett sinne. Att ’jaget’ finns i sinnet bevisar bara att det finns en annan verklig entitet, som är bortom sinnet och som känner till sinnets existens.”
Medvetandet och dess kraft
Om medvetandet är verkligt, hur är det då? Ánanda Sútram börjar med tre ord: Shivashaktyátmakaḿ Brahma, ”Brahma är sammansatt av Shiva och Shakti”. Brahma är helheten, den Kosmiska Entiteten. Shiva, som också kallas Puruśa, är medvetandet som vittne: vetandet som finns i varje entitet och inte gör något annat än vet. Shakti, som också kallas Prakrti, är den verkande principen: kraften som handlar, formar och binder.
Varför två, och varför ett? Därför att ett vittne utan något att bevittna, eller en kraft utan något att verka i, inte skulle vara meningsfulla. Shrii Shrii Ánandamúrtis bilder är vardagliga: elden och dess värme, eller ett pappersarks två sidor. Man kan tala om varje sida för sig, men man kan inte riva bort den ena sidan och behålla den andra. Prakrti verkar på tre sätt, som kallas de tre guńorna. Guńa betyder rep, en bindande princip: var och en binder medvetandet lite hårdare i form.
Där kraften inte kan binda medvetandet alls kallas Brahma Nirguńa, utan egenskaper. Där den binder kallas Brahma Saguńa, med egenskaper, och där börjar ett universum. Elementary Philosophy jämför de två med ett hav och ett isberg. Isberget är samma vatten, fruset på ett ställe, och havet runt omkring förblir fritt.
- SattvaguńaDen medvetandegivande principen, det lättaste bandet. Den ger medvetandet den nakna känslan ”jag är”.
- RajoguńaDen föränderliga principen. Den sätter saker i rörelse, och under den blir ”jag är” till ”jag gör”.
- TamoguńaDen statiska principen, det tyngsta bandet. Den gör saker fasta och orörliga och förvandlar ”jag gör” till resultatet av görandet.
”Ett pappersark har två sidor. Även om de är två för resonemangets skull, kan de inte skiljas från den enda pappersentiteten. Tar man bort den ena sidan av papperet hotas den andras existens. Sådant är förhållandet mellan Puruśa [medvetandet] och Prakrti [den verkande principen] i den Kosmiska Entiteten.”
Utåt: saiṋcara
Universum som kosmisk tanke
Var kommer universum ifrån? Resonemanget går i tre steg. För det första: om Brahma är oändligt och saknar början, fanns det ingenting utanför det som en värld kunde göras av, så världens material kan bara vara Brahma självt. För det andra: medvetandet är subtilt, och något helt subtilt kan inte bära en fast värld inom sig som ett frö. För det tredje: det finns ett sätt för något subtilt att frambringa fasta former utan att innehålla dem, nämligen så som ett sinne föreställer sig något. Den som sitter i en stad kan se framför sig en gata i en annan stad, och så länge bilden varar tar sinnet den gatans form.
I den här filosofin är universum alltså en tankeprojektion av det kosmiska sinnet. När Prakrti binder medvetandet allt hårdare sker de tre stegen i allt tänkande i kosmisk skala. Medvetandet känner först ”jag är” (Mahattattva), sedan ”jag gör” (Ahaḿtattva), och tar sedan formen av det det gör (citta, sinnesstoff). Tillsammans är dessa tre det kosmiska sinnet. Dess sinnesstoff fortsätter att förtätas, och den förtätningen är det fysiska universum.
Den här utåtgående rörelsen, från subtilt till grovt, kallas saiṋcara. Den är första halvan av en cirkel som Ánanda Sútram kallar Brahma Cakra, det kosmiska kretsloppet. Dess mitt är Puruśottama, kärnmedvetandet: allt rör sig ut från det, och allt dras tillbaka mot det.
”Ändå kan detta synliga universums existens inte förbigås. I själva verket är detta grova universum skapat endast som en tankeprojektion av Puruśa.”
Fem grundläggande faktorer
När bindningen blir allt hårdare blir det kosmiska sinnesstoffet till fem grundläggande faktorer, mahábhútas. De är inte kemiska grundämnen. De är fem tillstånd hos materien, vart och ett grövre än det förra, och de kan skiljas åt genom vad våra sinnen tar emot från dem. Etern bär bara ljud. Luften bär ljud och kan kännas. Elden kan dessutom ses. Det flytande kan också smakas, och den fasta materien kan luktas. Ju fler sätt något kan förnimmas på, desto grövre är det.
Det här enkla provet förklarar den första punkten på sidan. Varje mätinstrument är gjort av dessa fem faktorer, som alla är grova, så inget av dem kan mäta medvetandet, som är finare än alla fem. Även sinnet är finare: ingenting i det kan vidröras eller vägas, men ingen tvivlar på att den har ett.
Den fasta faktorn är den yttersta änden av flödet utåt: medvetande som är så hårt bundet att det ser livlöst ut. En sten visar inga tecken på att vara medveten. I den här filosofin är den medvetande som sover under det tyngsta bandet, och berättelsen slutar inte där.
- Ákásha (vyoma)Den eteriska faktorn: rymden. Den bär ljud och ingenting annat.
- Váyu (marut)Den luftformiga faktorn. Den bär ljud och beröring.
- Tejas (agni)Den lysande faktorn. Den bär ljud, beröring och form, så den kan ses.
- Ap (jala)Den flytande faktorn. Den lägger till smak.
- KśitiDen fasta faktorn. Den lägger till lukt och bär alltså alla fem.
”Dessa eteriska, luftformiga, lysande, flytande och fasta faktorer kallas de fem mahábhútas [grundläggande elementen], eftersom alla andra bhútas [kroppar] eller utvecklade föremål är födda ur dessa element.”
Tillbaka: pratisaiṋcara
Hur sinne och liv uppstår
Sedan vänder rörelsen. Den fasta materien står under ett så stort tryck att krafter krockar inom den: vissa trycker utåt och skulle bryta sönder den, andra drar inåt och håller ihop den. Ánanda Sútram kallar detta krafternas spel práńa, energi. Där dragningen inåt vinner bildar en kropp ett eget centrum, och där omgivningen tillåter det uppstår liv. Den samordnade livsenergin i en levande kropp kallas práńáh.
Där krocken är ännu starkare mals en del av materien så fin att den blir finare än etern. Det finaste stoffet är sinne; Ánanda Sútram kallar dess partiklar cittáńu, korn av sinnesstoff. Sinnet är med andra ord fött ur materien. Materialistiska tänkare säger detsamma, och så långt håller Shrii Shrii Ánandamúrti med dem. Skillnaden är att materien själv här är medvetande i sin grövsta form, så ingenting skapas ur ingenting.
Därifrån går den inåtgående rörelsen, pratisaiṋcara, från grovt till subtilt. De första sinnena består nästan bara av sinnesstoff, citta, som hos växter och enkla varelser. Sedan utvecklas känslan av att göra (aham), och sedan den rena känslan ”jag är” (mahat); hos utvecklade djur och hos människor finns alla tre. Varje steg i evolutionen är en klarare spegling av medvetandet. En sten visar ingen, en växt lite, och en människa tillräckligt för att fråga var allt kommer ifrån.
”Här ligger det särskilda med Ananda Margas filosofi framför andra filosofier: den förklarar med en logisk och analytisk teori att sinnet är en skapelse av materien.”
Verklig, men relativ
Varje enskilt sinne, det individuella sinnet, är en liten del av det kosmiska sinnet. I sina egenskaper skiljer det sig från det kosmiska sinnet bara i omfång: båda tänker, båda känner, och båda lyses upp av samma medvetande. Ánanda Sútram tillägger att Puruśottama är förbundet med varje varelse för sig och med alla varelser tillsammans, så ingen står någonsin utanför det.
Det besvarar ett självklart tvivel. Om universum är en tanke, är det då overkligt? Nej. En tanke är inte ingenting: när ett sinne tar en form har det verkligen tagit den formen. Och våra sinnen finns inuti det kosmiska sinnet, så det som är verkligt för det kosmiska sinnet är verkligt också för oss. Vi inbillar oss inte världen. Vi finns inuti föreställningen.
Ánanda Sútram uttrycker slutsatsen på en enda rad: Brahma Satyaḿ jagadapi satyamápekśikam. Världen är sann, men relativt. Den förändras med tid, plats och person, så den kan inte vara den slutliga sanningen; bara medvetandet, vittnet till varje förändring, förändras inte. Det utesluter två misstag på en gång. Det ena säger att världen är allt som finns. Det andra säger att världen är en illusion och inte spelar någon roll. I Ananda Margas filosofi är världen tillräckligt verklig för att arbeta och tjäna i, men inte så slutgiltig att man kan vila i den.
”Brahma är den absoluta sanningen; universum är också sanning, men relativ.”
Ur det, och tillbaka till det
Lägg ihop de två halvorna så har du Brahma Cakra. Medvetandet rör sig utåt och blir sinne, sedan de fem faktorerna, sedan fast materia: den Ene blir många. Sedan rör det sig inåt, genom liv och sinne, tillbaka mot sitt centrum: de många blir Ett. Ingenting hamnar utanför cirkeln. Varje atom och varje varelse finns någonstans på den.
Varför finns det över huvud taget ett universum? Elementary Philosophy ger ett rakt svar: den utåtgående fasen bildar otaliga enheter av medvetande, och den inåtgående fasen finns till för att befria var och en av dem. I ett föredrag sent i livet lägger Shrii Shrii Ánandamúrti till ett varmare skäl. En enda entitet ensam skulle inte ha någon salighet, så den Ene blev många, så som en familj vill växa.
Här har människan en särskild plats. Under den mänskliga nivån bärs växter och djur längs vägen tillbaka av det kosmiska sinnets vilja. Hos en människa är jaget och viljan tillräckligt utvecklade för att välja riktning: mot det subtila, vilket påskyndar resan, eller tillbaka mot det grova, vilket vänder den för en tid. Svaren på den här sidan är alltså inte abstrakta. Varifrån vi kommer och vart vi är på väg visar sig vara samma plats, och en människa kan gå den vägen medvetet. Nästa fråga handlar om vad som gör vandringen svår.
”Jag tillhör Parama Puruśa, Honom och Honom allena, eftersom jag har kommit från Honom och jag är i Honom, och till sist ska jag återvända till Honom.”
