Ananda Marga

Fråga 4 av 5

Hur kan en människa nå det Högsta medvetandet?

Att känna målet och det som står i vägen är ännu inte att röra sig. Den här sidan ser på det instrument som en människa rör sig med, kropp och sinne, och på de övningar som stämmer det: uppförande, ásanas, mat, kiirtan, meditation och tjänande, var och en med skälet till att den fungerar.

Det Högstamedvetandet12345

Instrumentet

Det mänskliga instrumentet

De tre första frågorna gav namn åt målet och åt motståndet. Den här är praktisk: hur rör sig en människa i själva verket? Allt arbete kräver ett instrument, och här är instrumentet människan själv: en kropp och ett sinne, med medvetandet bakom båda. Sett så är andlig praktik inte en samling trosföreställningar. Den är att stämma ett instrument, så att det kan göra det som det är gjort för.

Ananda Margas filosofi beskriver sinnet i skikt, kallade kośas, ett ord som betyder hölje. Ánanda Sútram jämför en levande varelse med blomman på en bananplanta: Paiṋcakośátmiká jaeviisattá kadaliipuśpavat. Bladen ligger lindade det ena innanför det andra, och de inre syns först när de yttre viks undan. Ytterst är den fysiska kroppen. Innanför den ligger sinnets fem skikt, från det grova sinnet som styr sinnesorganen till ett skikt så fint att känslan av ”jag” knappt finns kvar i det. Bakom dem alla finns medvetandet självt, vittnet från den andra frågan.

Två saker följer av detta, och resten av sidan vilar på dem. För det första kan varje skikt utvecklas, och övningarna nedan arbetar med dem utifrån och in: först uppförandet och kroppen, sedan det djupare sinnet. För det andra är inget av skikten självet. Shrii Shrii Ánandamúrti påpekar att människor ofta tar ett av skikten för den de är, och att verklig andlig praktik betyder kontemplation på medvetandet bortom kośas, inte på något av skikten självt.

  • Annamaya kośaDen fysiska kroppen, uppbyggd av föda (anna). Den är inget skikt i sinnet, men varje skikt i sinnet är beroende av den.
  • Kámamaya kośaDet grova sinnet. Det arbetar genom sinnesorganen och handlingsorganen och sörjer för kroppens behov: mat, sömn, trygghet.
  • Manomaya kośaDet subtila sinnet, som minns och reflekterar (smarańa och manana). Det fortsätter att vända och vrida på det som har upplevts långt efter att sinnesorganen har gått vidare.
  • Atimánasa kośaDet övermentala skiktet, det första av tre djupare skikt som tillsammans kallas det kausala sinnet. Det är här reaktionerna på tidigare handlingar, saḿskáras, tar form.
  • Vijiṋánamaya kośaDet subliminala skiktet. Här skiljer sinnet det bestående från det förgängliga (viveka) och lossar sitt grepp om det som går förbi (vaerágya). Det är här önskan om andlig praktik väcks.
  • Hirańmaya kośaDet subtila kausala skiktet, ”gjort av guld”. Det ligger närmast medvetandet, och känslan av ett separat ”jag” är svag i det.
”Liksom med bananblomman gäller det också för dessa kośas att det subtila iakttas och förstås först sedan de grova delarna har tagits bort.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, Ánanda Sútram, ”Chapter 3”, förklaringen till sútra 3-1 (1962)

Körtlar och tendenser

Kropp och sinne är inte två skilda maskiner. De möts i det som Ananda Margas filosofi kallar vrttis, tendenser: de drifter genom vilka sinnet uttrycker sig. Shrii Shrii Ánandamúrti räknar femtio huvudsakliga. Några är grundläggande längtan, fysisk, psykisk och andlig. De flesta är det välbekanta vädret i ett människosinne: hopp, oro, strävan, samvete, rädsla, skam, avund, grymhet, ånger. Var och en kan uttryckas inåt, i tanken, eller utåt, i handling, och tillsammans står de för nästan allt som en människa känner och gör.

Varje tendens har också en fysisk grund. De femtio är samlade kring sex cakras, centrum längs ryggraden och upp till pannan där körtlar och underkörtlar ligger samlade. Tendenserna får sitt uttryck genom dessa körtlar, och hormonerna som körtlarna utsöndrar avgör hur starkt. När en körtel utsöndrar för mycket eller för lite kommer dess tendenser ur balans, och en människa kan gripas av rädsla eller vrede långt utöver vad situationen kräver. Ett sjunde centrum vid hjässan, förbundet med tallkottkörteln, styr alla de andra.

Det förklarar något som många känner igen av egen erfarenhet. En människa kan uppriktigt vilja vara lugn, ärlig eller generös och ändå märka att någon drift tar över önskan. Det är inte bara viljan som sviktar; en del av orsaken ligger i kroppen. Det betyder också att det omvända är möjligt. Om körtlarna påverkar sinnet kan arbete med kroppen stadga sinnet, och arbete med sinnet kan förändra kroppen. Övningarna på den här sidan använder båda dörrarna.

”Det mänskliga sinnets femtio huvudsakliga tendenser uttrycks inåt eller utåt genom dessa cakras vibrationsuttryck. Dessa vibrationer får hormoner att utsöndras från körtlarna, och tendensernas naturliga eller onaturliga uttryck beror på graden av normal eller onormal utsöndring av hormonerna.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, Microvitum in a Nutshell, ”Plexi and Microvita” (1989)

Sinnet blir sitt föremål

Varför skulle övning förändra något? Svaret är en enkel iakttagelse om sinnet: det antar formen av det som det uppehåller sig vid. När det föreställer sig en gata antar det för ett ögonblick den gatans form, som den andra frågan visade. Uppehåll dig vid något tillräckligt länge, så blir formen en vana. Den som inte tänker på annat än pengar börjar mäta allt i pengar. Den som spelar upp ett gräl i huvudet hela dagen växer till en arg människa. Ordspråket säger det med fem ord: som du tänker, så blir du.

Det verkar åt båda hållen, och det är hela poängen. Om sinnet blir likt ett litet föremål kan det också bli likt ett stort, och det största tänkbara föremålet är det Oändliga. Ananda Margas praktik ger sinnet just det föremålet. Det sanskritiska ordet är bháva, kontemplation: att hålla känslan av det Högsta i sinnet och se det Högsta i allt som finns framför dig. Shrii Shrii Ánandamúrtis bild är en kropp som är bunden med ett rep. Om kroppen växer brister repet. De sex fienderna och de åtta bojorna från den tredje frågan brister på samma sätt, inte genom en särskild kamp mot var och en av dem, utan för att sinnet växer ur dem.

Det är också därför övningarna inte bygger på undertryckande. Ett sinne som hålls stilla med tvång fjädrar tillbaka när tvånget släpper, så som en flod bryter igenom en damm. Shrii Shrii Ánandamúrtis svar är att ge sinnet någonstans bättre att ta vägen i stället för att spärra det. Av samma skäl avrådde Shrii Shrii Ánandamúrti människor från att älta sina fel: den som hela tiden tänker ”jag är en syndare” blir bara en ännu mer förhärdad syndare. Tänk i stället på det Stora, så faller det lilla bort.

”Det är det mänskliga sinnets medfödda egenskap att bli som det tänker – Yádrshii bhávaná yasya siddhirbhavati tádrshii [’Som du tänker, så blir du.’] Att förbinda sig med Parama Puruśa, den Högsta Entiteten, är den verkliga sádhaná. Det finns ingen som är större än Parama Puruśa, och därför vidgas sinnet när det kontemplerar Honom.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, Ánanda Vacanámrtam Part 4, ”Tantra Is Sádhaná, Sádhaná Is Tantra” (1978)

Övningarna

Yama och Niyama: tio principer

De första övningarna gäller uppförandet. Yama är regleringen av hur man uppför sig mot världen, niyama regleringen av hur man uppför sig mot sig själv, och tillsammans blir de tio principer. Shrii Shrii Ánandamúrti kallar moralen den andliga praktikens grund, och skälet följer av förra avsnittet. Ett sinne fullt av svek, girighet eller agg fortsätter att anta de formerna och kan knappast kontemplera något vidsträckt. Det finns också en enklare fara. Koncentration är makt, och ett själviskt sinne använder makt för själviska syften.

Reglering betyder här inte förintelse. De sex fienderna och de åtta bojorna ska inte utplånas, säger Shrii Shrii Ánandamúrti, eftersom en människa behöver några av dem för att överleva; men de ska tjäna människan i stället för att härska över henne. Målet är inte heller bara att undvika felaktiga handlingar. Målet är att själva tendensen bleknar bort: inte bara att avstå från att stjäla, utan att inte längre vilja ta. Därför gäller varje princip först sinnet och sedan beteendet. Ingen av dem är ett bud. Var och en beskriver hur ett sinne beter sig när det rör sig mot det Oändliga, och var och en kommer med sitt skäl.

  • AhiḿsáAtt inte vålla någon smärta eller skada, i tanke, ord eller handling. Det avgörande är avsikten, så att stå emot en angripare är tillåtet; och maten väljs, där det går, bland det som har det minst utvecklade medvetandet.
  • SatyaVälvillig sanningsenlighet: sinne och ord används för andras välfärd. Ett naket faktum som skulle få en oskyldig människa skadad är inte satya.
  • AsteyaAtt inte stjäla, varken i handling eller i tanke: att ge upp själva önskan att ta eller behålla det som tillhör andra. Ett sinne som ständigt vill ha det som inte är dess eget förblir litet.
  • BrahmacaryaAtt hålla sinnet uppslukat av Brahma: att behandla varje människa och varje ting som ett uttryck för det Högsta. De fyra andra yamas tjänar den här.
  • AparigrahaAtt inte behålla mer än man behöver för att leva. Att samla på sig binder sinnet vid föremål, och det lämnar mindre åt alla andra.
  • ShaocaRenhet i kropp och omgivning, och i sinnet. Sinnet renas genom den motsatta vanan: den girige övar sig i att ge, den högmodige i artighet.
  • SantośaFörnöjsamhet: att vara till freds med det som kommer utan att man har bett om det. Ett sinne som ständigt sträcker sig efter mer kan inte falla till ro länge nog för att gå på djupet.
  • TapahAtt ta på sig svårigheter för målets skull, framför allt för att lindra andras lidande. Gjort utan några förväntningar vidgar det sinnet.
  • SvádhyáyaAtt studera andliga böcker med klar förståelse. Det håller skälen i sikte de dagar då känslan bleknar.
  • Iishvara prańidhánaAtt ta det Högsta som sin tillflykt och som livets enda ideal. Det är helt och hållet en sak för sinnet, och de fyra andra niyamas tjänar det.
”Moralen är grunden för sádhaná (andlig praktik). Man måste dock komma ihåg att moral eller gott uppförande inte är kulmen på den andliga marschen.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, A Guide to Human Conduct, ”Introduction” (1957)

Ásanas, mat och fasta

Det andra avsnittet visade varför kroppen betyder något för sinnet: tendenserna verkar genom körtlarna. Ásanas, yogans ställningar, är utformade just för den förbindelsen. Den gamla definitionen är sthirasukham ásanam: en ställning som hålls stadigt och med lätthet. Med rätt andning trycker, sträcker eller vilar varje ásana vissa körtlar och jämnar på så sätt ut deras utsöndring. Många är formade efter djur vars kroppar gynnar en viss egenskap. Sköldpaddan kan dra in sina lemmar, och den som sitter i sköldpaddsställningen har lättare att dra in sinnet från världen.

Ásanas är inte allmän gymnastik. Det finns tiotusentals av dem, och en lärare väljer ut några efter varje människas behov, eftersom en ställning som lugnar en körtel kan överstimulera en annan. Somliga närmar man sig långsamt. Lotusställningen som används vid meditation, till exempel, tar man sig an gradvis, så att knän och höfter inte skadas.

Maten når sinnet på en längre väg. Kroppens celler byts ständigt ut, och de byggs av det vi äter och dricker; ett sinne som vilar på de cellerna känner deras kvalitet. Ananda Margas praktik delar in maten efter samma tre guńas som allt annat. Sattvisk (sáttvika) mat, som spannmål, baljväxter, de flesta grönsaker, frukt och mjölk, är bra för kropp och sinne. Rajasisk (rájasika) mat är bra för kroppen och skadar inte sinnet. Tamasisk (támasika) mat, däribland kött, fisk, ägg, alkohol, lök, vitlök och allt som har blivit gammalt, tynger sinnet. Shrii Shrii Ánandamúrtis poäng är praktisk: den som säger ”jag gör min meditation och äter vad som helst” motarbetar sin egen praktik.

Fastan fullbordar bilden. Utövare fastar på bestämda dagar i månmånaden, oftast den elfte dagen efter nymåne och fullmåne. Kring de dagarna, konstaterar Shrii Shrii Ánandamúrti, stiger kroppens gasformiga och flytande faktorer mot huvudet och bröstet, och en tom mage låter dem lägga sig. En fasta vilar också matsmältningen, rensar kroppen från slaggprodukter och frigör energi för meditationen. Dess sanskritiska namn, upavása, betyder att ”leva nära” det Högsta, och det är dess verkliga syfte. Shrii Shrii Ánandamúrti var rakt på sak om de dogmer som vuxit upp kring fastan: den håller kropp och sinne rena och friska, men den ger inga förtjänster och köper ingen befrielse. Den som är sjuk bör bara fasta på inrådan av en läkare.

”Om en människa vill behärska dessa tendensers upphetsning måste han eller hon rätta till körtlarnas brister. Ásanas är till stor hjälp för en sádhaka i denna uppgift, och därför är ásanas en viktig del av sádhaná.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, Ananda Marga Caryácarya Part 3, ”Ásanas” (1956)

Kiirtan: alla sinnen engagerade

Kiirtan är att sjunga det Högstas namn högt, oftast tillsammans med andra och ofta med en enkel dans. I Ananda Marga är orden mantrat Bábá Nám Kevalam, ”endast det Högsta medvetandets namn”.

Skälet till att det hjälper är det som redan har getts. Ett sinne antar formen av sitt föremål, men i vardagen drar sinnesorganen ständigt ut det: öronen fångar en sak, ögonen en annan, händerna är upptagna med en tredje. I kiirtan får alla samma föremål på en gång. Rösten sjunger det, öronen hör det, kroppen rör sig med det. Ingenting blir över som kan vandra iväg, och sinnet lyfter med mycket liten ansträngning.

Därför kommer kiirtan strax före meditationen: den för sinnet till en jämvikt där det är lätt att sitta stilla. Shrii Shrii Ánandamúrti tillägger att gemensam kiirtan samlar många människors fysiska och mentala energi i ett enda flöde, och att det hjälper också mot bekymmer utanför meditationen. Alla kan vara med. Kiirtan kräver ingen undervisning och ingen initiering, och den är ofta den första övning som människor prövar.

”När kiirtana först uppfanns var psykofilosofin bakom den denna: under kiirtana sjunger stämbanden, öronen hör och händer och fötter dansar, och på så sätt hålls alla organ upptagna av det gudomliga.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, Ánanda Vacanámrtam Part 8, ”Sádhaná, Abhidhyána and Kiirtana” (1979)

Meditationen och Gurun

I övningarnas mitt står meditationen, sádhaná i snäv mening. Ordet betyder ansträngning, och Elementary Philosophy definierar det som den allsidiga ansträngningen att bli fri från Prakrtis bindning, den bindande kraften från den andra frågan. I meditation vänds sinnet inåt, bort från de föremål som vanligen håller fast det, och får det Oändliga som sitt föremål, så att principen från det tredje avsnittet verkar med full styrka. Steg för steg dras sinnet tillbaka genom sina egna skikt mot det medvetande som är dess vittne.

Meditation i Ananda Marga lär man sig inte ur en bok eller på en webbplats, inte heller den här. En kvalificerad lärare, en ácárya, undervisar i den personligen, på tu man hand. Meditationen innefattar ett personligt mantra och hålls privat. Det finns goda skäl till det. Shrii Shrii Ánandamúrti kallar sádhaná en konst, och en konst lär man sig av någon som behärskar den. En teknik måste också passa människan, så som en läkares recept passar en enda patient, och vissa övningar gör skada när de görs fel. När praktiken fördjupas vaknar den andliga kraft som yogan kallar kuńd́alinii, som ligger slumrande vid ryggradens bas, och stiger uppåt. De som har lärt sig den första lektionen träffas också varje vecka för dharmacakra, gemensam meditation, eftersom många sinnen som rör sig åt samma håll hjälper varandra.

Bakom läraren står Gurun. Gu betyder mörker och ru det som skingrar det, så Gurun är det som skingrar andligt mörker. Ananda Margas meditation gavs av dess grundare, Shrii Shrii Ánandamúrti, och de som utövar den ser till Shrii Shrii Ánandamúrti som sin lärare, sin Guru. Ácáryas undervisar i den precis så som den gavs. Elementary Philosophy ger skälet till att en vägvisare alls behövs. Den som är fjättrad till händer och fötter kan inte ta av sig bojorna själv, och den som själv fortfarande är bunden kan inte befria någon annan. Det kan bara den som är fri.

Samma kapitel lägger till två varningar. Att visa upp övernaturliga krafter är inget tecken på en Guru; den som gör anspråk på titeln på den grunden är en bedragare. Och nåd ersätter inte ansträngning. Guruns nåd betyder mycket, och de som utövar kommer att känna den, men den kommer till dem som utövar.

”Det är sant att befrielse inte är möjlig utan den store läromästarens godhet. Men man misstar sig om man tror att befrielse kan nås utan ansträngning.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, Ananda Marga: Elementary Philosophy, ”Intuitional Practice and Its Necessity” (1955)

Tjänande: den utåtriktade halvan

Den sista delen av vägen vänder sig utåt. Sevá, tjänande, betyder att hjälpa utan att vilja ha något tillbaka. Den första frågan nämnde det som ett av den mänskliga dharmans fyra ben. Här framträder det som en övning, och det finns tre skäl bakom det.

Det första är skuld. Var och en av oss tar emot mat, omsorg, tak över huvudet och kunskap från världen varje dag, och ett liv som bara tar drar på sig en skuld som måste betalas tillbaka. Det andra är sinnet. Den som blir tjänad är ett uttryck för det Högsta, så tjänande är kontemplation omsatt i handling. Det övar sinnet att se det Oändliga i ett hungrigt barn eller en sjuk granne, och det vidgar sinnet så som meditationen gör. Shrii Shrii Ánandamúrti går så långt som att säga att de som bara gör den inre övningen och undviker tjänandet inte kan komma framåt ens i den, eftersom de två är beroende av varandra. Det tredje är ärlighet. Tjänandet hindrar det andliga livet från att bli en privat bekvämlighet, och det visar om det inre arbetet är äkta.

Ananda Marga nämner fyra slags tjänande, efter vad som behövs: intellektuellt tjänande, som undervisning; beskyddande tjänande, att med mod ställa sig på de svagas sida; ekonomiskt tjänande, att ge materiell hjälp; och fysiskt tjänande, att ge sitt eget arbete. Inget av dem är lägre än något annat. Tjänande kräver också omdöme. Hjälpen går först till dem som är svagare och fattigare än en själv, och till den som verkligen behöver den, inte till den som ropar högst eller kan betala tillbaka.

Här öppnar sig den enskildes väg mot den gemensamma. Den som ser det Högsta i alla kan inte vara lugn i en värld där somliga svälter medan andra samlar på sig. Nästa fråga tar upp det: hur ett helt samhälle når målet.

”De som ser på dem de tjänar enbart som ett uttryck för Kosmos och osjälviskt sörjer för deras bekvämlighet utvecklar på kort tid hängivenhet eller kärlek till det Högsta.”
Shrii Shrii Ánandamúrti, A Guide to Human Conduct, ”Tapah” (1957)