Fråga 5 av 5
Hur kan mänskligheten nå målet tillsammans?
Ingen når målet ensam medan andra hindras från att ens börja. Den här sidan frågar hur ett helt samhälle rör sig mot det: en kärlek som vidgas till varje varelse, en ekonomi som tillgodoser allas behov, ett ärligt ledarskap och tjänande. Sedan sluts cirkeln där den började.
Varför en ensam inte räcker
De fyra första frågorna kan läsas som en enda människas resa: ett syfte, om det är verkligt, vad som står i vägen och de övningar som röjer undan det. Men den tredje frågan fann hälften av hindren utanför varje enskilt sinne: dogmer, snäva sentiment och exploatering. Ingen mängd privat meditation mättar en hungrig granne eller upphäver en lag som håller en hel grupp fattig. En människa kan lösa sina egna bojor och ändå leva i ett samhälle som binder nya på varje barn som föds in i det.
Därför har Ananda Margas svar två halvor, förenade i den rad vi redan mötte i den första frågan: Átmamokśárthaḿ jagaddhitáya ca, ”för den egna befrielsen och för världens välfärd”. Shrii Shrii Ánandamúrti säger det rakt ut: den som bara arbetar för sin egen befrielse och inte gör något för andra är självisk, hur andligt arbetet än ser ut. Resonemanget går också åt andra hållet. Ánanda Sútram säger att den kollektiva välfärden ligger i individerna och den individuella välfärden i kollektivet. Ett samhälle kan inte vara friskt medan dess medlemmar svälter till kropp, sinne eller ande, och en människa kan inte växa fritt i ett samhälle som håller henne svältfödd.
Vad är då ett samhälle? Ordet på sanskrit är samája, och Shrii Shrii Ánandamúrti läser det ur dess rot: samánam ejati iti samájah, en grupp människor som har bestämt sig för att röra sig tillsammans mot ett gemensamt mål. Med den definitionen är en folkmassa som låter sina svagaste halka efter ännu inte något samhälle alls. Resten av sidan handlar om vad som krävs för att bygga ett: en vidare kärlek, en rättvisare ekonomi, ett ärligt ledarskap och ett tjänande som börjar nu.
”Det rätta är att alla samhällets medlemmar rör sig i samklang; och medan de rör sig tillsammans bör varje medlem känna ansvar för varje annan medlem av samhället. De som inte förmår röra sig måste bäras, så att den kollektiva rörelsens rytm förblir obruten.”
I sinnet: nyhumanism
Kärlek utan gräns
Börja med sinnet, eftersom varje samhällsordning är en idé i människors sinnen innan den blir lag. De flesta människors kärlek vidgas redan stegvis: från en själv till en familj, till en stad eller ett land, till ett folk eller en tro, ibland till hela mänskligheten. Varje steg är verkligt, och vart och ett blir en mur om det stannar där. Den tredje frågan namngav två av de murarna, geosentiment och sociosentiment. Shrii Shrii Ánandamúrti tillägger att även humanismen kan vara en mur: människor gråter över den lidande mänskligheten och sätter sig sedan till bords med en middag av fisk, som om fisken inte kände något.
Nyhumanism är Shrii Shrii Ánandamúrtis namn på humanismen förklarad på nytt: samma omsorg, buren förbi varje gräns, till djur och växter och till och med till det vi kallar livlös materia. Varför ska kärleken gå så långt? På grund av det som den andra frågan fann. Om allting är ett uttryck för ett enda medvetande, då är en gräns för omsorgen som dras vid kanten av en nation, en art eller en hud godtycklig. Den följer vanan, inte verkligheten. Shrii Shrii Ánandamúrti citerar en vers ur Viśńupuráńa som drar slutsatsen: eftersom detta universum är den Allgenomträngandes uttryck ser en vis människa på allting som sitt eget.
Två krafter gör vidgningen. Den ena är förnuftet. Shrii Shrii Ánandamúrtis botemedel mot snäva sentiment är studier och en rationalistisk mentalitet: att pröva varje påstående om ras, nation eller heliga skrifter mot fakta, så att ingen kan drivas i flock med slagord. Den andra är hängivenheten: en kärlek till det Högsta som, när den väl är verklig, inte kan stanna före det som det Högsta har blivit. Förnuftet ensamt kan förklara varför murarna är falska; kärleken är det som får någon att vilja gå igenom dem.
- Jaget och familjenOmsorg om de egna. Den är naturlig och den är kärlekens första skola, men stannar den här lämnar den alla andra utanför.
- GeosentimentKärlek till det egna landet som blivit en mur: min region, mitt lands ekonomi, mitt lands religion först, på andras bekostnad.
- SociosentimentLojalitet mot en grupp – en kast, ras, klass eller tro – som inte tvekar att skada andra grupper.
- HumanismOmsorg om alla människor. Ett stort steg, men den kan ändå behandla varje annan varelse som en ren resurs.
- NyhumanismOmsorg om varje varelse, levande och livlös, som ett uttryck för samma Högsta medvetande. Ingen mur finns kvar.
”Denna nyhumanism kommer att lyfta humanismen till universalism, kulten av kärlek till alla skapade varelser i detta universum.”
I ekonomin: PROUT
Nog åt alla
Nyhumanismen är ett sätt att se, och Shrii Shrii Ánandamúrti insisterade på att den skulle bli ett sätt att leva: ”Att omsätta nyhumanistiska idéer i det praktiska livet är PROUT:s plikt.” PROUT, Progressive Utilization Theory – teorin om progressivt utnyttjande – lades fram av Shrii Shrii Ánandamúrti 1959. Namnet anger metoden: använd varje tillgång i världen, fysisk, mental och andlig, så fullt som möjligt, fördela den rationellt och fortsätt att ändra metoden när tiderna ändras.
Dess första krav är enkelt. Livets minimibehov, det vill säga mat, kläder, bostad, utbildning och sjukvård, måste garanteras alla. Skälet går längre än vänlighet. Den som lägger all sin kraft på att överleva har inget kvar till något finare; när överlevnaden väl är tryggad blir den energin fri för sinnet och anden. Garantin är ändå ingen allmosa. Ánanda Sútram varnar för att initiativet vissnar om samhället bara ger människor mat och tak över huvudet. Därför kommer garantin som arbete och köpkraft: medel att köpa det man behöver, förtjänade genom arbete efter ens förmåga. Och minimum stiger med tiden. En cykel kan vara minimum i en tidsålder och ett flygplan i en annan, och Ánanda Sútram ser ett stigande minimum som tecknet på att ett samhälle lever.
Detta är ingen platt jämlikhet. Människor är olika, och Shrii Shrii Ánandamúrti menar att mångfald, inte likformighet, är naturens lag. När minimum är uppfyllt går överskottet till dem vars färdigheter tjänar samhället mer: en läkare kan behöva en bil medan andra fortfarande cyklar. Men klyftan mellan sådana särskilda förmåner och det gemensamma minimum måste minskas om och om igen, så att privilegier inte i det tysta förvandlas tillbaka till exploatering.
Sedan gränsen. Den första av PROUT:s fem grundprinciper lyder: ”Ingen individ bör tillåtas att samla på sig någon fysisk rikedom utan kollektivets klara tillstånd eller godkännande.” Skälet är ren aritmetik. Mental och andlig rikedom har ingen gräns, och min förståelse tar inget från din. Fysisk rikedom är begränsad, så när ett fåtal får skaffa sig obegränsat blir majoriteten egendomslös. Shrii Shrii Ánandamúrti är lika tydlig med att den individuella friheten inte får beskäras så långt att människor inte kan växa. Taket bestäms alltså inte av ett parti eller en dogm. Samhället självt sätter det och flyttar det när förhållandena ändras.
”Universum är allas kollektiva egendom. Alla människor har nyttjanderätt, men ingen har rätt att missbruka denna kollektiva egendom.”
Ekonomisk demokrati
Vem bestämmer? Den politiska demokratin gav folket rösträtt, konstaterade Shrii Shrii Ánandamúrti, men lämnade den ekonomiska makten hos ett fåtal: hos kapitalisterna i de liberala demokratierna och hos partifunktionärerna i de socialistiska. En röst med några års mellanrum ger ingen mat åt en familj vars försörjning avgörs långt borta. PROUT:s svar är ekonomisk demokrati. Den politiska makten förblir centraliserad och i händerna på människor med beprövad moral, medan den ekonomiska makten decentraliseras och läggs hos lokalbefolkningen.
Ekonomisk demokrati har, så som Shrii Shrii Ánandamúrti beskriver den, fyra krav: livets minimibehov garanterade åt alla; ökande köpkraft för alla; ekonomiska beslut som fattas av lokalbefolkningen; och inga utomstående som dränerar den lokala ekonomin. ”Lokal” har här ingenting med ras, kast, språk eller födelseort att göra. Lokalbefolkningen är i Shrii Shrii Ánandamúrtis definition de som har förenat sitt eget ekonomiska intresse med intresset hos regionen där de bor. Poängen är inte att stänga ute någon, utan att hindra en regions rikedom från att flöda bort till frånvarande ägare.
Planeringen börjar på den lägsta nivå som kan bära den, eftersom de som bor på en plats känner dess behov: ”Framgångsrik planering kan aldrig göras genom att man sitter på ett luftkonditionerat kontor tusentals kilometer från den plats där planeringen ska genomföras.” Produktionen är till för konsumtion, inte för vinst. Och ekonomin har tre nivåer, med kooperativen som den viktigaste. Shrii Shrii Ánandamúrti konstaterar att kooperativ ofta har misslyckats, under centraliserade ekonomier och i händerna på oärliga ledare. Därför blir nästa fråga vem som ska hålla hela systemet ärligt.
- NyckelindustrierEnergi, transporter och andra industrier som allt annat är beroende av, drivna av den lokala förvaltningen utan vinst och utan förlust, så att deras kostnader hålls låga för alla.
- KooperativHuvudsektorn: jordbruk, det mesta av industrin, handel och distribution, ägda och drivna av sina medlemmar. Shrii Shrii Ánandamúrti kallar dem det bästa sättet för lokalbefolkningen att organisera sig självständigt.
- Små privata företagSmåföretag och hemindustri, mest för varor som inte är nödvändigheter, hållna så små att inget av dem kan växa till ett monopol.
”För att demokratin ska lyckas måste den ekonomiska makten läggas i vanliga människors händer och livets minimibehov garanteras alla.”
Vilka som bär det
Sadvipras och den sociala cykeln
Ett system är aldrig bättre än de människor som driver det, och Shrii Shrii Ánandamúrtis läsning av historien visar varför. I varje tidsålder dominerar en viss sorts mentalitet samhället, och tidsåldrarna avlöser varandra i en fast ordning. Ánanda Sútram kallar detta kretslopp samája cakra, den sociala cykeln. Shrii Shrii Ánandamúrti använder fyra gamla indiska klassnamn för det, men som namn på slags sinnen, inte på kaster. Kast genom födsel kallar Shrii Shrii Ánandamúrti en irrationell idé, införd av intellektuella för att behålla makten åt sig själva.
Varje dominerande klass styr först väl och börjar sedan, trygg i sin makt, att exploatera. När kapitalisterna har gjort nästan alla till lönearbetare följer revolution, och ledare av krigartyp startar cykeln på nytt. Hjulet kan inte stoppas, eftersom ett samhälle som slutar röra sig dör. Det som kan ändras är om varje tidsålder måste sluta i exploatering.
Det är sadvipras uppgift. Med Shrii Shrii Ánandamúrtis egna ord är en sadvipra ”en person som är moralist och spiritualist och som kämpar mot omoral”. Ánanda Sútram placerar dem i cykelns kärna, inte på dess kant: de tillhör ingen klass, följer den moraliska koden yama och niyama som beskrivs i den fjärde frågan och handlar i samma ögonblick som den härskande klassen börjar exploatera. Deras medel passar den sorts makt de står inför. Där exploatörerna härskar med vapen tillåter Shrii Shrii Ánandamúrti våld; där de härskar med idéer är kampen en revolution i idéer; där pengarna härskar genom val måste sadvipras ställa upp i val och vinna dem.
Varför måste de vara andliga? Därför att bara den som inte vill ha något av makten kan anförtros att vaka över den. Shrii Shrii Ánandamúrtis prov är konkret: en sadvipra går inte emot ärliga människor ens när hon eller han ogillar dem, och agerar mot oärliga människor även när hon eller han tycker om dem. Shrii Shrii Ánandamúrti tillägger att inget sadvipra-samhälle ännu har bildats någonstans. Det är en inbjudan, inte en beskrivning.
- ShúdraDen arbetande mentaliteten: lever av kroppsarbete och tjänster. Den första tidsåldern, före varje fast samhällsordning, tillhörde den.
- KśatriyaKrigarmentaliteten: härskar genom styrka, mod och vapen. Den skyddar de svaga och övergår sedan till att dominera dem.
- VipraDen intellektuella mentaliteten: härskar genom kunskap och skarpsinne. Den undervisar och håller sedan människor bundna av ritualer och vidskepelse.
- VaeshyaDen förvärvande mentaliteten: härskar genom kapital. Den organiserar produktion och handel och gör sedan nästan alla till sina arbetare.
”Sadvipras är inte passiva vittnen. De är aktiva deltagare som ser till att ingen person eller klass exploaterar de övriga.”
Tjänande som börjar i dag
Ett rättvist samhälle byggs inte på en generation, och hungern väntar inte på att en teori ska genomföras. Med tjänande, sevá, börjar den kollektiva vägen redan i dag, med det man har. Den första frågan beskrev sevá som tjänande som inte begär något tillbaka. Shrii Shrii Ánandamúrti nämner fyra slag av det, efter samma fyra mentaliteter.
Alla fyra, säger Shrii Shrii Ánandamúrti, har samma värde, fast deras verkan varar olika länge. Mat hjälper en hungrig människa i dag, och för henne i det ögonblicket betyder ingenting mer. Undervisning varar längre, eftersom den förändrar hur en människa rör sig från och med då, och därför kallar Shrii Shrii Ánandamúrti det intellektuella tjänandet det bästa. Ett helt liv i tjänande rymmer alla fyra, och i nyhumanismens anda når det djur och växter lika väl som människor.
Tjänandet formar också den som ger det. Erbjudet till det Högsta i en annan gestalt lämnar det inget utrymme för fåfänga, och det övar just det som en sadvipra behöver: mod, ärlighet och vanan att först se till dem som har halkat efter. Utan tjänande förblir PROUT en ritning och nyhumanismen en känsla.
- Shúdrocita seváFysiskt tjänande: arbete med den egna kroppen, också omvårdnad och sjukvård.
- Kśatriyocita seváSkyddande tjänande: att hålla människor i säkerhet och stå upp för de svaga.
- Vaeshyocita seváEkonomiskt tjänande: hjälparbete, att ge mat åt de fattiga, att hjälpa dem som är i nöd.
- Viprocita seváIntellektuellt tjänande: att undervisa och sprida moraliska och andliga idéer. Dess resultat varar längst.
”Vad blir det bästa sevá för en hungrig man? Att ge honom mat. Det sevá blir inte av bestående natur, men för tillfället blir det det mest värdefulla sevá.”
Tillsammans, tillbaka till syftet
Lägg ihop bitarna. Nyhumanismen vidgar hjärtat tills ingenting finns kvar utanför det. PROUT gör vidgningen konkret: behoven uppfyllda, ackumulationen begränsad, den ekonomiska makten hos folket. Sadvipras håller det ärligt, och tjänandet sätter i gång det nu. Bakom alltihop står en enda idé som Shrii Shrii Ánandamúrti kallade kosmiskt brödraskap. Alla varelser kommer från en och samma källa, så mänskligheten är en familj. Den andliga filosofin, skrev Shrii Shrii Ánandamúrti 1959, ”står för universellt brödraskap”. En familj betyder inte en uniform: skillnader i klädsel, seder och språk ska välkomnas och uppmuntras. Det enda som avvisas är uppdelningar som görs mot människor.
Här sluts cirkeln. Den första frågan fann att varje sinne vill ha en lycka utan slut, och att bara det Oändliga kan ge den. Den andra fann att vi alla kommer från det Oändliga och är på väg tillbaka till det. Vägen tillbaka visar sig inte vara en privat väg. Shrii Shrii Ánandamúrti kallar principen som förenar de två sama-samája tattva, principen om social jämlikhet: att gå framåt mot det Högsta genom att bygga ett samhälle fritt från ojämlikhet, med hela mänskligheten i rörelse i samklang.
Syftet med ett människoliv och syftet med ett samhälle är alltså detsamma: att tillsammans röra sig mot det Högsta och bära dem som inte kan gå, tills de många blir Ett. Det är där cirkeln började, och var och en kan börja där igen.
”Vi har kommit till världen för att utföra stora gärningar – för allas fysiska välfärd, för allas psykiska lycka och för allas andliga upplyftning – för att leda alla från mörker till ljus.”
