Målet är det Högsta medvetandet. Yogans mål ligger långt bort, som ett avlägset stjärnsystem.
2
Instrumentet för att nå det målet är sinnet. Det är den subtilaste delen av oss och därför den enda del som är fin nog att nå målet.
3
Metoden är meditation. För att se en stjärna behövs ett teleskop riktat mot den; för att nå det Högsta medvetandet behövs ett sinne riktat mot det. Det är meditation.
4
Förberedelsen och omsorgen. Ett teleskop måste skötas, rengöras och ställas in för att man ska kunna se stjärnorna. Med sinnet är det likadant. Varje praktik gör detta för sinnet, direkt eller genom kroppen, eftersom sinnet är förbundet med kroppen.
Prabháta Saḿgiita för oss till målet genom känslan. En sång hörs i den fysiska världen men verkar på sinnets subtila skikt: den rätar ut sinnets vågor tills de rör vid själen, och en sång vars själ är känslan för Parama Puruśa växer till hängivenhet.
Hängivenheten för en närmast Honom, och när man rör sig från det subtila till det subtilaste går det begränsade ”jaget” förlorat i Honom, i glädje. Det är yogans mål.
01
Ett sinne i jämvikt
Ett sinne som lämnas utan jämvikt i det dagliga livet blir irriterat och kan inte koncentrera sig i sádhaná. Därför gav Shiva sång, dans och instrumentalmusik: ting från vardagens värld som hjälper det andliga livet.
”Utan denna anpassning blir sinnet irriterat och urartar, och ingen koncentration i sádhaná är möjlig för ett sådant sinne.”
A Few Problems Solved 3, ”Song, Dance and Instrumental Music”
02
Sången når det subtila sinnet
En sång sjungs och hörs i den fysiska världen, men den verkar på sinnets subtilare skikt.
”Sånger [vokala] har sina rötter i den fysiska världen, men de verkar på människosinnets subtilare skikt.”
A Few Problems Solved 3, ”Song, Dance and Instrumental Music”
03
Det subtila driver ut det grova
När sinnet väl har smakat något subtilt släpper det det grova av sig självt.
”Den allmänna psykologin är alltså att när människor väl upplever något subtilt, lägger de av sig själva bort det grova.”
A Few Problems Solved 4, ”Supra-Aesthetic Science and Music”
04
Vågorna rätas ut
Sångens våg rätar ut sinnets vågor, och de uträtade vågorna når själens punkt.
”Sånger skapar en vibrationsvåg som gör våra mentala vågor raka, och dessa uträtade mentala vågor rör i sin tur till slut vid själens punkt.”
A Few Problems Solved 3, ”Song, Dance and Instrumental Music”
05
Känslan är dess själ
För det behöver en sång rytm och melodi, men framför allt känsla, bháva, och därmed en djup idé. I Prabháta Saḿgiita är känslan den hängivnes känsla för Parama Puruśa, i det dagliga livet och i djup meditation.
”För att röra vid den förkroppsligade själen måste sångerna ha rytm, melodi och känsla (bháva). Om det inte finns någon känsla saknar sången sötma. Därför måste sånger ha djupa idéer.”
A Few Problems Solved 3, ”Song, Dance and Instrumental Music”
06
Hängivenheten växer
Sjungen om och om igen växer denna känsla till hängivenhet, en ljuv kärlek till Honom; och det är genom hängivenhet som man kommer Honom närmast.
”Människor (jiivas) kommer Parama Puruśa närmast genom hängivenhet, genom ljuv kärlek till Honom (Rádhá bháva).”
Namámi Krśńasundaram, ”Vraja Krśńa and Párthasárathi Krśńa – 2”
07
Försjunken i Honom
Från det subtila till det subtilaste bär den förfinade känslan in i den Eviga skönheten, och där är glädjen så stor att det begränsade ”jaget” går förlorat. Detta är målet.
”Då kommer de som når ett sådant tillstånd inte längre att ha förmågan eller kapaciteten att njuta av skönheten i något: musikens skönhet eller dansens skönhet kommer inte längre att vara något de upplever; för vid den tiden har de nått ett tillstånd så berusat av glädje att de förlorar sin begränsade identitet, och därmed sin förmåga att uppleva något alls.”
A Few Problems Solved 4, ”Supra-Aesthetic Science and Music”
Vad det är
Prabháta Saḿgiita, den nya gryningens sånger, är 5018 sånger som Shrii Shrii Ánandamúrti (Prabhat Ranjan Sarkar) komponerade, både orden och melodierna, från den 14 september 1982 till den 20 oktober 1990. De flesta är på bengali; det finns sånger på åtta språk. De sjungs på originalspråket och till de melodier som han gav.
De flesta sångerna har andliga teman: den hängivnes känslor i det dagliga livet och i djup meditation. Många andra är för högtider och årstider eller talar om samhället. En sång i Prabháta Saḿgiita vänder sig direkt till Parama Puruśa, ansikte mot ansikte.
I källorna
”Det gemensamma namnet för dans, sång och instrumentalmusik är saḿgiita, eller musik.” (A Few Problems Solved Part 3, ”Song, Dance and Instrumental Music” (1978))
Som Ác. Parmeshvaránanda Avadhúta minns: ”Bábá grundade en ny musikskola & satte melodi till varje sång i Deoghar, en liten stad i Bihar. Det var den minnesvärda dagen den 14 september 1982 som han komponerade den första sången, och detta fortsatte fram till den 20 oktober 1990 – dagen innan Hans fysiska bortgång från vår planet. Han kallade den nya musikskolan – Prabhat saḿgiitá. Prabhat saḿgiitá är ett förrådshus av hela 5018 sånger. Kompositionerna är på åtta olika språk.” (My Bábá: English Rendering of Divyánubhúti, ”You will not speak a lie under any circumstances”)
Som Ácárya Keshavánanda Avadhúta minns: ”Bábá skapade ett flöde av sånger, mestadels på bengali, men också på sanskrit, hindi, engelska, mathilii, magahii, urdu och angiika. De komponerades i olika stilar, för att sjungas vid olika tillfällen, högtider och årstider. Sångerna uttrycker på ett mycket poetiskt och uttrycksfullt språk de olika hängivna känslor som upplevs både i det dagliga livet och i djup meditation.” (Reminiscences of Bábá: Memoirs, ”5.21. Prabháta Saḿgiitá” (2011))
Som Ácárya Keshavánanda Avadhúta minns: ”Bábá gav sångernas melodier och skrev också texterna. Prabháta Saḿgiitás texter ska sjungas på originalspråket och till de melodier som Bábá gav.” (Reminiscences of Bábá: Memoirs, ”5.21. Prabháta Saḿgiitá” (2011))
När de sjungs
Före kiirtan och meditation, för att inleda dem.
”Klockan fem varje morgon samlas sádhakas [andliga sökare] i en jágrti, och där det inte finns någon jágrti på en bestämd lämplig plats, och deltar i fem minuters sång av Prabháta Saḿgiita, femton minuters kiirtana och slutligen tio minuters gemensam meditation.” (Caryácarya Part 1, ”Páiṋcajanya” (1986))
”Så ska det gå till alla veckans dagar utom söndagar. På söndagar ska det vara tio minuters sång av Prabháta Saḿgiita, femton minuters kiirtana och minst tio minuters gemensam meditation. Detta program kallas páiṋcajanya.” (Caryácarya Part 1, ”Páiṋcajanya” (1986))
Bhajana och kiirtana
”I senare tid uppmuntrade också Mahaprabhu Caetanya Deva dessa tre ting: han sade att sångens text direkt skulle avspegla Parama Puruśa Själv. Och detta slags sång, som direkt avspeglar Parama Puruśa, kallas Kiirtana. Det andra slaget av sång, som också avspeglar Parama Puruśa men som uttrycker många idéer vid sidan av innan den återvänder till den enda centrala idén om Parama Puruśa, kallas bhajana. Detta är den grundläggande skillnaden mellan bhajana och kiirtana. I detta avseende håller jag helt med de tidigare förkunnarna: också jag uppmuntrar dessa tre ting.” (A Few Problems Solved Part 3, ”Song, Dance and Instrumental Music” (1978))
Lecture "How to Practice Indian Spiritual Songs - the Principles of Classical Indian Poetry Singing"Öppna på YouTube ↗Lecture "How to Practice Indian Spiritual Songs - the Principles of Classical Indian Poetry Singing"
Alla sånger i en app
Alla 5018 sångerna går att lyssna på i Prabhat Samgiita Player, med texten till varje sång och dess översättning. Appen är gratis, för iPhone och Android.
Medlemmar i en amatörkör rapporterade mer positivt och mindre negativt stämningsläge efter en timmes sång, och hade högre nivåer av en immunmarkör, immunoglobulin A i saliven.
En metaanalys av 104 randomiserade studier fann att musik minskar stress, både i kroppen (puls, blodtryck, hormonnivåer) och i hur stressade människor känner sig.
Det fanns ett antal márgiis och acharyas i Ananda Marga som brukade skriva andliga sånger och sjunga dem inför Bábá: till exempel Kshitij, Natkat Kedar, Muphlish och flera arbetare, som Nityasatyananda. Vid något tillfälle började Bábá säga att Ananda Marga borde ha ett eget musiksystem eller en egen musikskola, en egen gharáńá. I vår tid, sa han, har musiken gått i fel riktning; den har blivit förvrängd. …
Tidigt en morgon – det var den 14 september – kom Bábá ut ur sitt rum och bad mig samla några goda sångare, sådana som kunde musik, och ha dem redo när han kallade.
”Jag ger dig en halvtimme att hämta dem”, sa han. Klockan var knappt halv fem, men jag lyckades få ihop fyra eller fem personer som jag visste var goda sångare. Devatmananda var en. Didi Ananda Gita var en annan. Bábá var fortfarande i sitt rum, men dörren stod på glänt och jag kunde höra honom nynna på en melodi. Sedan kom han ut och satte sig.
”Jag vill säga något om sånger”, sa han. ”Många márgiis sjunger andliga sånger, men de gör det utan något erkänt system. Därför tänker jag införa en ny gharáńá, som jag tror kommer att gagna alla. Men först vill jag ha ert råd. Tror ni att det kommer att finnas något intresse för det här?”
Vi svarade alla mycket entusiastiskt. Vi visste hur mycket márgiis skulle uppskatta det, och det sa vi till Bábá.
”Då går vi vidare. Låt det införas härifrån, från Deoghar.”
Bábá började sjunga den melodi som han hade nynnat på i sitt rum. Sedan bad han arbetarna sjunga melodin tillbaka för honom. När han var nöjd med att de hade lärt sig melodin rätt utantill sjöng han den med orden, och de skrev ner dem och sjöng sedan sången inför honom.
När de var klara frågade han: ”Vad tycker ni om den här sången? Ska den få finnas kvar och bli den första Prabhat Saḿgiitá?”
”Ja, Bábá, den är mycket vacker, både orden och musiken.”
”Är ni säkra? Om ni inte tycker om den stryker jag den.”
”Nej, Bábá, stryk den inte. Vi älskar sången.”
”Okej då. Om ni godkänner den får sången finnas kvar.”
Så gavs den första Prabhat Saḿgiitá, bandu he niye calo. …Läs berättelsenFäll ihop
— En arbetare som var med Bábá, Deoghar, september 1982, Acharya Ramananda Avadhuta, “Ashutosh Bábá: The Memoirs of Acharya Ramananda Avadhuta”, “Prabhat Saḿgiitá”
Ett kärl för mjölken
Bábá tyckte om musik, särskilt andliga sånger. Innan Prabhát Saḿgiitá skrevs njöt Bábá av att lyssna på de hängivnas sånger, vare sig de var på litterärt språk eller inte. Till och med sånger som var enformiga eller saknade poetisk rytm kunde försätta Honom i drömmande hänryckning. I början var en del av de sånger som de hängivna sjöng i Bihar, åtminstone i mina öron, bara en blandning av öronbedövande trummor, högljudda handklapp och skärande, falsk sång. Ändå försjönk Bábá i en trans av välbehag. Han brukade säga att även om sångerna gränsade till kakofoni fanns där ett spontant flöde av hängivenhet. Det var den hängivna känslan som gjorde Bábá glad och fick Honom att applådera sångarna. …
En gång kom Bábá till Ánandanagar för DMC. Det var en vacker morgon. Sedan Han hade gjort en sång till en mycket upphöjd rága åt Han frukost.
Plötsligt sa Han till mig: ”Melodin jag använde i dag använde jag en gång i en sång på urdu som jag skrev under skoltiden. Vill du höra den?”
”Åh ja, gärna”, sa jag. Bábá sjöng sången på urdu. Jag var som förtrollad av texten och melodin. Fast sångens tema var socialt och saknade andligt innehåll tyckte jag mycket om den.
Bábá tillade: ”Jag skrev många dikter på den tiden.”
Jag sa: ”Du skrev så underbara sånger när du var student, men det verkar som om du har väntat länge innan du började med Prabhát Saḿgiitá. Varför då?”
Bábá förklarade leende: ”Jag har sagt dig att jag alltid handlar vid rätt tidpunkt, i enlighet med de planer jag har gjort. Låt oss säga att jag har en ko som ger väldigt mycket mjölk. Ska jag börja mjölka den genast, eller ska jag först se till att jag har ett kärl att hälla mjölken i? Om jag börjar mjölka utan kärl rinner allt ut på marken och går förlorat. Jag hade alltså en plan att skapa något särskilt i musikens värld, en unik förening av hängivenhet och livsglädje som skulle åstadkomma en stor andlig vibration över hela världen. Men fram till nu fanns det inget lämpligt medium som kunde rymma den vibrationen. Först när jag var övertygad om att de rätta människorna fanns där och att det fanns en struktur som kunde bära och använda de andliga vibrationerna kunde jag börja Prabhát Saḿgiitá med den första sången, Bandhu He Niye Calo (’O vän, led mig’).” …Läs berättelsenFäll ihop
— En arbetare som skrev ner sångerna, Ánanda Nagar, Ác. Sarveshvaránanda Avadhúta, “My Days With Bábá”, “6.1. Prabhát Saḿgiitá”
Nya sånger för en ny tid
Jag var på resa i Centralamerika när jag hörde att Bábá hade börjat skriva sånger. Jag hade älskat Rabindranath Tagores sånger hela livet; när jag hörde de första sångerna ur Prabhát Saḿgiitá tyckte jag om dem, men min tillgivenhet för Tagores sånger var mycket stark. I vilket fall tänkte jag: Bábá kan väl knappast sjunga.
Plötsligt blev jag kallad till Calcutta. Dagen efter att jag kommit gick jag till hans rum. Jag gjorde sastaung prańám, och Bábá sa åt mig att resa mig; jag satte mig framför Honom. Bábá började sjunga! Han sjöng ”Bandhu He”, och det var det vackraste jag någonsin hade hört.
Han log mot mig och frågade: ”Tycker du om den här sången? Kan jag sjunga fint?”
”Bábá”, sa jag, ”Du sjunger vackrare än någon jag någonsin har hört.”
”Tycker du om Prabhát Saḿgiitá?” frågade Han.
Jag svarade ja, men inom mig tänkte jag på hur mycket jag tyckte om Tagores sånger.
”Du förstår”, sa Bábá, ”Tagores sånger är nu gamla och enformiga. I en ny epok, i en ny tid, behöver vi nya sånger. Inte sant?”
”Jo, Bábá”, svarade jag, och jag bestämde mig från den dagen för att lära mig Prabhát Saḿgiitá. I dag älskar jag Bábás sånger mer än alla andra.Läs berättelsenFäll ihop
— En arbetare som kallades tillbaka från Centralamerika, Calcutta, Ác. Shamitánanda Avt., “101 Bábá Stories”, no. 40
Som en fjällkälla
Calcutta, 1988. Jag hade glömt mitt anteckningsblock i rapportsalen strax utanför Bábás rum. Jag smet förbi säkerhetsvakten och sprang tillbaka uppför trappan. När jag just skulle störta in i rummet fick jag en chock – Bábá själv satt där med generalsekreteraren och två andra arbetare som jag kände väl. Jag tvärstannade i trappan och drog mig tillbaka precis så mycket att jag kunde se, men inte lätt bli sedd.
På ett ögonblick gissade jag vad de höll på med: Bábá hade skrivit en ny sång och ville att de skulle spela in den.
Det var en alldeles särskild syn, en privat sak som få hade sett. Jag höll andan och hoppades att ingen skulle märka mig.
Fast de talade bengali uppfattade jag kärnan. Skådespelet och samtalet gick ungefär så här.
”Jag har skrivit en ny sång”, sa Bábá. ”Vill ni höra den?” Han satt i sin stora stol, de vid Hans fötter.
De vände sig till varandra och sa: ”Jag vill inte höra den. Vill du?”
”Nej, inte jag.”
”En annan gång, Bábá.” De fnissade som barn som leker med sin far. Han skrattade också.
”Nå, jag sjunger den i alla fall”, sa Han.
”Nej, nej, Bábá!”
Han lade fingret mot läpparna för att tysta dem och började sjunga ett enda ljud: ”Na na na na na na na na na …”
När Han var klar frågade Han: ”Vad tycker ni om melodin?”
De såg på varandra och log.
”Inte särskilt bra.”
”Jag skulle inte säga att den är en av Dina bästa.”
”Har Du inget bättre?”
Sedan sjöng Han orden. Just då kände jag att Han var som en fjällkälla – Han sjöng utan ansträngning och helt naturligt, utan tvekan eller eftertanke. Hans röst var annorlunda än jag hade föreställt mig, annorlunda än Hans talröst (som oftast var lite nasal). Han lekte med rösten som med ett instrument, med fullkomlig kontroll – mild, obesvärad och behaglig. Naturligtvis hade Han inga noter. De klottrade febrilt medan Han sjöng och försökte skriva ner varje ord. När Han var klar kom inga skämtsamma kommentarer. De var rörda av sången, rörda nästan till tårar. Han vinkade med handen, och de började sjunga. Först återgav deras röster inte melodin helt exakt – var och en sjöng i viss mån på sitt eget sätt. Men medan de fortsatte minskade skillnaderna, och de föll in i den rätta melodin. …
Nu förklarade Bábá deras misstag, medan de begravde ansiktet i sina anteckningar och rättade dem. Återigen sjöng de tre, och Bábá nickade gillande. Fast jag inte riktigt förstod vad sången betydde kände också jag deras extas när de kom till de sista tonerna. …Läs berättelsenFäll ihop
— En munk som råkade stå i trappan, Calcutta, 1988, Dada Dharmavedananda, “Travels with the Mystic Master”, “Like a mountain spring”
En sång som skrevs samma morgon
Vi hade inte lyckats förverkliga några av våra arbetsmål, så vi hade inte tillstånd att gå in i M.G. Quarters. För det mesta höll vi oss utanför Hans hus. Jag var mycket ledsen eftersom jag inte kunde tala med Bábá. Jag höll mig utanför Hans hus i månader. En morgon framförde Bábás P.A. ett budskap till oss om att Bábá skulle åka till Tiljala och att vi kunde gå in i M.G. Quarters där, eftersom det inte fanns något organisationsarbete, så vi åkte alla till Tiljala. Efter att ha sett trädgården kom Bábá in i salen för General Darshan i sin bostad, och jag satt längst bak i salen. Det var länge sedan jag hade sett Bábá så nära.
Bábá satt på en stol. Någon sjöng några sånger ur Prabhát Samgiit.
Mitt i Prabhát Samgiit bad Bábá dem att sluta och sa högt: ”Är Dhyaneshananda här?”
Jag reste mig och sa: ”Ja, Bábá, jag är här.”
Bábá frågade: ”Vad känner du inför den här raden i sången?”
Jag sa: ”Bábá, den är mycket gripande.” Jag var inte i stånd att säga något mer, eftersom gråten tog ifrån mig rösten.
Bábá sa: ”Ja, ja, han har förstått det här.” Raden betydde: ”Du kan vara fysiskt långt från Paramapuruśa, men Han är alltid med dig, Han kan inte lämna dig.” Bábá hade gjort den sången samma morgon. Jag kände att Bábá på morgonen hade tänkt på oss och gjort den här sången. Han ville säga detta till mig genom sin sång, och därför kallade Han oss till sin bostad i Tiljala.Läs berättelsenFäll ihop
— En arbetare som i månader hölls utanför, Tiljala, Calcutta, Ac. Dhyaneshananda, “Stories of Bábá”, no. 49
Sång hela natten
Det fanns en tid då Bábá stannade i Ranchi i flera månader. Under den perioden flödade Prabhat Samgiit mycket starkt. Bábá brukade promenera varje dag, ibland bara framför sin bostad. Márgiis sjöng Prabhat Samgiit medan de stod på båda sidor om stigen där Han gick. Ibland framförde Márgii-systrarna en danstolkning av Prabhat Samgiit. Många Márgii-familjer kom på morgonen, stannade hela dagen och återvände hem på kvällen. En glad och färgstark feststämning rådde.
En av de dagarna bad Bábá om Akhańd́a Prabhat Samgiit, det vill säga oavbruten sång av Prabhat Samgiit hela natten. Vi berättade för Márgiis om Bábás önskan, och de kom glatt i stora skaror. Vi sjöng Prabhat Samgiit med glädje hela natten igenom. Bábá sa till oss att ingen sång fick upprepas.
Vi ordnade programmet så gott vi kunde. Vi valde noga ut sångerna och sångarna. Akhańd́a Prabhat Samgiit började på kvällen och slutade nästa morgon. Varje timme öppnade Bábá sin dörr och sa: ”Jag lyssnar på sångerna!” Det var en så vacker, magisk tillställning. Ibland kände vi oss lite sömniga. Men i samma ögonblick som vi hörde Hans ljuva röst vid dörren gav en våg av inspiration oss ny kraft och höll oss kvar i musikens flöde. Vilken gudomlig stämning det var! …Läs berättelsenFäll ihop
— En arbetare som ordnade sången, Ranchi, “Living With Bábá”, “Akhańd́a Prabhat Samgiit”
Vad Shrii Shrii Ánandamúrti sa
”Detta är skälet till att de hängivna bör sjunga bhajana (andaktssånger) och kiirtana så mycket som möjligt, och resultatet blir att Puruśottamas kärna flyttas till den plats där kiirtana sjungs, vilket skapar en mycket kraftfull hängiven vibration som lyfter alla människors sinnen.”
Subháśita Saḿgraha 11, “The Supreme Desideratum of the Microcosms”
Videor
Lecture "Introduction to Spiritual Songs for Meditation" by Dada DiiptimananandaÖppna på YouTube ↗
Lecture "Introduction to Spiritual Songs for Meditation" by Dada Diiptimanananda
Lecture "How to Practice Indian Spiritual Songs - the Principles of Classical Indian Poetry Singing"Öppna på YouTube ↗
Lecture "How to Practice Indian Spiritual Songs - the Principles of Classical Indian Poetry Singing"