Självförverkligande · 1 av 11
Vem är jag?
Inte kroppen, och inte heller känslan av ”jag”. Bakom båda står den som bevittnar dem.
På varje sida är de markerade avsnitten Shrii Shrii Ánandamúrtis ord, hämtade ur hans böcker. Raderna mellan dem är våra och leder bara från ett avsnitt till nästa.
Varken kroppen eller átman
Frågan utgår från ett vardagligt sätt att tala. Vi säger ”min kropp”, och vi säger ”min själ”. Den som säger ”min” äger båda, och är alltså ingen av dem.
Hos människan återspeglas medvetandet fullt och klart i en fysisk kropp, gjord av de fem grundfaktorer som härrör ur den kosmiska kroppen hos den Högsta entiteten med attribut (Saguńa Brahma). Denna klara återspegling av medvetandet är det individuella medvetandet (átman), och den fysiska kropp av de fem faktorerna som tar emot denna återspegling kallas människokroppen. En människa har alltså ett individuellt medvetande (átman) och en kropp. Att hon äger dessa två visar att hon inte är någon av dem. Om människor vore átman (individuellt medvetande) kunde de inte göra anspråk på det som sitt átman, och vore de å andra sidan bara kroppar, kunde de inte säga: ”Det här är min kropp.” De är något annat än dessa två.
Känslan av ”jag” är en idé
Vad är då den som säger ”jag”? En tanke. Den behöver medvetande för att uppstå, så som en planka behöver ett träd.
Den rena känslan av ”jag” är bara en abstrakt idé. Lite självrannsakan skulle visa att denna känsla av ”jag finns” är en idé. Den uppstår som ett resultat av tänkande. Denna känsla av ”jag” kan uppstå bara när det finns medvetande; och det är med medvetandet, jiṋána, som man kan ta en idé och tänka eller utföra en handling.
Människans känsla av ”jag” är alltså helt beroende av det individuella medvetandet, precis som en träplankas existens är beroende av ett träd. Plankan kan inte kallas ett träd, och på samma sätt kan detta ”jag” inte vara det individuella medvetandet.
Ett ”jag”, tre funktioner
Sinnet som säger ”jag” arbetar på tre sätt samtidigt. Exemplet är en människa som läser en bok.
Det ”jag” som ger mig medvetande, eller det ”jag” som bevittnar existensen av mitt sinne och däri av det ”jag” som ger känslan ”jag finns”, är átman eller det individuella medvetandet. Det ”jag” som ger känslan ”jag finns” och som också bevisar existensen av átman eller det individuella medvetandet, är mahattattva. Det ”jag” som arbetar eller ser boken är ahaḿtattva, och den del av sinnet som antar bokens form och gör det möjligt för ahaḿtattva att se den är citta.
Mahattattva är den nakna känslan av att finnas till; ahaḿtattva är den som handlar; citta är den sinnessubstans som antar formen av det som uppfattas. Alla tre är sinne. Átman är den som bevittnar dem.
Skådespelaren och rollen
Om ”jaget” är en roll, vem spelar den? Bilden är en skådespelare vid namn Rama som spelar en kejsare på scenen.
En person som heter Rama och som spelar Shahjahan på scenen kommer till exempel att kallas Shahjahan och inte Rama. Rama i rollen som Shahjahan är inte Ramas verkliga personlighet. Det är bara en förändrad eller antagen personlighet, och så länge han fortsätter att spela den rollen kommer han att kallas Shahjahan och inte Rama. På samma sätt gäller att så länge känslan av ”jag” är personens identitet, är personen åtskild från sitt átman eller Bhagaván, och personen med denna känsla av ”jag” förblir bara en förändrad eller antagen form av det individuella medvetandet (átman).
Det individuella medvetandet utför inga handlingar och upplever inga resultat. Det bara bevittnar handlingarna och även deras resultat.
Svaret har alltså två halvor. I vardagen är ”jag” en del av sinnet. I sanning är jag vittnet till det sinnet; och när pjäsen är slut är skådespelaren sig själv igen.
