Människan är den högst utvecklade varelsen. Hon har ett klart återspeglat medvetande, och det gör henne överlägsen djuren.
Människan är den högst utvecklade varelsen. Hon har ett klart återspeglat medvetande, och det gör henne överlägsen djuren. Ingen annan varelse har en så klar återspegling av medvetandet. Med medvetandets hjälp kan människan skilja mellan gott och ont, och när hon är i svårigheter kan hon med dess hjälp finna en väg ut. Ingen tycker om att leva i elände och lidande, allra minst människan, vars medvetande kan finna medel till lindring. Ett liv utan sorg och lidande är ett liv i lycka och salighet, och det är vad människor önskar. Alla söker lycka; det ligger faktiskt i människans natur att söka lycka. Låt oss nu se vad man gör för att nå den, och om den nås med de medlen.
I sitt sökande efter lycka dras människor först till fysiska njutningar. De samlar rikedom och försöker nå makt och ställning för att tillfredsställa sitt begär efter lycka. Den som har hundra rupier är inte nöjd med det, utan strävar efter tusen rupier, men inte ens tusentals rupier ger tillfredsställelse. Man vill ha en miljon, och så vidare. Vidare ser man att en person som har inflytande i ett distrikt vill utvidga det över en provins; provinsens ledare vill bli nationella ledare, och när de har nått dit smyger sig en önskan om att leda världen in. Att bara skaffa sig rikedom, makt och ställning tillfredsställer inte människan. Att skaffa sig något begränsat skapar bara ett begär efter mer, och sökandet efter lycka tar aldrig slut. Hungern efter att äga är oändlig. Den är gränslös och oändlig.
Hur värdig eller upphöjd prestationen än är, förmår den inte stilla människans obegränsade sökande efter lycka. Den som traktar efter rikedom blir inte nöjd förrän han eller hon kan få obegränsad rikedom. Inte heller blir den som söker makt, ställning och anseende nöjd förrän han eller hon kan få dem i gränslös mängd, eftersom alla dessa är världens objekt. Världen själv är ändlig och kan inte ge oändliga objekt. Därför skulle naturligtvis inte ens det största världsliga förvärvet, om det så vore hela jordklotet, ge något av oändlig och bestående natur. Vad är då den oändliga, eviga sak som ger evig lycka?
Endast den kosmiska entiteten är oändlig och evig. Den ensam är gränslös. Och människans eviga längtan efter lycka kan bara stillas genom förverkligandet av det Oändliga. De världsliga ägodelarnas, maktens och ställningens förgänglighet kan bara leda till slutsatsen att ingenting i den ändliga och begränsade världen kan stilla den eviga driften mot lycka. Att förvärva dem väcker bara ytterligare längtan. Endast förverkligandet av det Oändliga kan göra det. Det Oändliga kan bara vara ett, och det är den kosmiska entiteten.
Därför är det bara den kosmiska entiteten som kan ge evig lycka – det som varje människa kännetecknas av att söka. I själva verket döljer sig bakom denna mänskliga drift begäret, längtan, att nå den kosmiska entiteten. Det är varje levande varelses själva natur. Detta ensamt är varje människas Den inneboende naturen hos en sak; för en människa längtan efter det Oändliga och strävan att nå dit..
Ordet dharma betyder ”egenskap”. På engelska motsvaras det av ”nature”, ”characteristic” eller ”property”, det vill säga natur, kännetecken eller egenskap. Eldens natur är att bränna eller alstra värme. Det är eldens kännetecken eller egenskap och kallas också eldens natur. På samma sätt är människans dharma, eller natur, att söka den kosmiska entiteten.
Graden av gudomlighet i människan visas av hennes klart återspeglade medvetande. Varje människa, som har utvecklats ur djuren, har därför två sidor – den djuriska sidan och den medvetna sidan, som skiljer människan från djuren. Hos djuren dominerar djuriskheten, medan människan tack vare ett väl återspeglat medvetande också har rationalitet. Djuriskheten i människan ger henne en dragning till ett djuriskt liv eller till fysisk njutning. Under dess inflytande inriktar hon sig på att äta, dricka och tillfredsställa andra fysiska begär. Hon dras till dem och jagar efter dem under inflytande av sin djuriskhet, men de ger inte lycka, eftersom hennes längtan efter lycka är oändlig. Djur är nöjda med dessa begränsade njutningar, eftersom deras drift inte är oändlig. Hur stor mängd saker man än erbjuder ett djur tar det bara det som det behöver och bryr sig inte om resten. Men människan handlar helt säkert annorlunda under sådana förhållanden. Detta visar bara att djuren är nöjda med det begränsade, medan människans begär är gränslöst, även om begäret efter njutning hos båda väcks och styrs av livets djuriska sida. Skillnaden mellan de två beror på att människan har ett klart återspeglat medvetande, något som djuren saknar. Den mänskliga driftens oändliga natur i sökandet efter absolut lycka beror enbart på medvetandet. Det är enbart detta medvetande som inte nöjer sig med den fysiska njutningen av ägodelar, makt och ställning – saker som trots sin väldiga omfattning bara är förgängliga till sin natur. Det är medvetandet som väcker människans längtan efter den kosmiska entiteten.
Världens objekt – de fysiska njutningarna – släcker inte det mänskliga hjärtats törst efter lycka. Ändå ser vi att människor dras till dem. Djuriskheten i människan drar henne mot tillfredsställelse av djuriska begär, men medvetandets rationalitet förblir otillfredsställd, eftersom alla dessa är förgängliga och kortlivade. De räcker inte för att stilla det mänskliga medvetandets oändliga och obegränsade hunger. Det pågår alltså en ständig kamp i människan mellan hennes djuriskhet och hennes rationalitet. Den djuriska sidan drar henne mot omedelbara jordiska glädjeämnen, medan medvetandet, som inte nöjer sig med dem, drar henne mot den kosmiska entiteten – det Oändliga. Detta leder till striden mellan den djuriska sidan och medvetandet. Om de köttsliga njutningar som makt och ställning ger hade varit oändliga och utan slut, hade de stillat medvetandets eviga sökande efter lycka. Men det gör de inte, och därför kan de timliga glädjeämnenas flyktiga glans aldrig ge en bestående frid i människans sinne och föra henne till extas.
Det är bara det väl återspeglade medvetandet som skiljer människan från djuren. Är det då inte nödvändigt för människan att använda sitt medvetande? Om hennes medvetande ligger slumrande bakom djuriskheten kommer hon oundvikligen att bete sig som ett djur. Hon blir faktiskt sämre än djuren, eftersom hon, trots att hon har fått ett väl återspeglat medvetande, inte använder det. Sådana människor förtjänar inte att räknas som människor. De är djur i mänsklig gestalt.
Medvetandets natur är att söka det Oändliga, eller förverkliga den kosmiska entiteten. Endast de som använder sitt medvetande och följer dess bud förtjänar att kallas människor. Därför förtjänar varje människa, genom att fullt ut använda sitt återspeglade medvetande, rätten att kallas människa och finner att hennes dharma, eller natur, bara är sökandet efter det Oändliga, den kosmiska entiteten. Denna längtan efter det Oändliga är den medfödda egenskap, eller dharma, som kännetecknar människans mänsklighet.
Lycka får man genom att få det man önskar. Om man inte får det man önskar kan man inte vara lycklig. Man blir ledsen och olycklig. Det klart återspeglade medvetandet i människan, som ensamt skiljer henne från djuren, söker den kosmiska entiteten, eller det Oändliga. Och därför finner människan verklig lycka bara när hon kan nå den kosmiska entiteten eller går in i processen att nå Den. Medvetandet vill inte ha jordiska glädjeämnen, eftersom inget av dem, ändliga som de är, tillfredsställer det. Slutsatsen vi kommer fram till är att mänsklighetens dharma är att förverkliga det Oändliga, den kosmiska entiteten. Endast genom denna dharma kan människan njuta av evig lycka och salighet.
