Tantra är den ursprungliga andliga vetenskapen, som först lärdes ut i Indien för mer än 7 000 år sedan. Tan är en sanskritrot som betyder ”vidgning”, och Tra betyder ”befrielse”. Tantra är alltså den praktik som lyfter människan i en process där sinnet vidgas.
En praktisk andlig vetenskap om att vidga sinnet och befria det från dess bindningar; ingen religion, och inget som handlar om sex. är den ursprungliga andliga vetenskapen, som först lärdes ut i Indien för mer än 7 000 år sedan. Tan är en sanskritrot som betyder ”vidgning”, och Tra betyder ”befrielse”. Tantra är alltså den praktik som lyfter människan i en process där sinnet vidgas. Den leder människan från det ofullkomliga till det fullkomliga, från det grova till det subtila, från bundenhet till befrielse.
Tantras utveckling är sammanflätad med civilisationens utveckling i det forntida Indien. När tantra växte fram som en viktig andlig praktik genomgick Indien en avgörande historisk period. I nordväst började nomadstammar från Centralasien, arierna, ta sig in i landet, som de kallade Bharata Varsha (landet som ger näring åt människan och låter henne växa). Även om arierna var en nomadisk krigarkultur fanns det bland dem vissa vise, kallade rishis, som började ställa de grundläggande frågorna om universums ursprung och öde.
Dessa vise förmedlade muntliga läror, som senare samlades i de böcker som kallas Vedaskrifterna. I dessa läror förde de fram idén om ett Högsta medvetande, och gick därmed längre än de tidigare föreställningarna om en värld där många gudomligheter ansågs ge liv åt naturkrafterna. De utvecklade också ett system av bön och dyrkan för att träda i förbindelse med detta Högsta medvetande, men deras övningar var mest av yttre, rituell art.
I Indien mötte arierna de inhemska folken – austriker, mongoler och dravider – och började strida mot dem. De ansåg att dessa folk var underlägsna dem, och i Indiens stora epos, som Ramayana, framställs dessa folk som apor och demoner.
Hur underlägsna dessa folk än ansågs vara var arierna mycket intresserade av de andliga övningar som Indiens ursprungsfolk utövade. Icke-ariernas andliga väg var tantra, och den skilde sig från ariernas vediska övningar genom att den i grunden var en inåtvänd process snarare än en yttre ritual. Många arier började lära sig tantras system för andlig utveckling, och senare vediska böcker påverkades av tantra.
Under denna epok av krig mellan arier och icke-arier föddes en stor personlighet. Hans namn var Sadashiva, som betyder ”Han som alltid är försjunken i medvetandet och vars enda löfte i tillvaron är att främja levande varelsers välfärd i alla avseenden”. Sadashiva, även kallad Shiva, var en stor andlig lärare, en guru. Även om tantra utövades före hans födelse var det han som för första gången gav mänskligheten en systematisk framställning av andligheten.
Han var inte bara en stor andlig lärare, utan också grundaren av det indiska systemet för musik och dans, och därför kallas han ibland Nataraj (dansens herre). Shiva var också grundaren av den indiska läkekonsten och lade fram ett system som kallas Vaedyak Shastra. Också inom det sociala området hade Shiva en viktig roll att spela. Han införde ett äktenskapssystem där båda parter tog ett gemensamt ansvar för att äktenskapet skulle lyckas, oavsett kast eller samhällsgrupp. Shiva själv hade föräldrar av olika härkomst, och genom att gifta sig med en arisk prinsessa hjälpte han till att ena Indiens stridande fraktioner och gav dem en mer universell social syn. På grund av dessa sociala nyheter har Shiva kallats den mänskliga civilisationens fader.
Shivas största bidrag till civilisationens födelse var att han införde begreppet Den inneboende naturen hos en sak; för en människa längtan efter det Oändliga och strävan att nå dit.. Dharma är ett sanskritord som betecknar något ”inneboende kännetecken”. Vad är människans inneboende kännetecken och särart? Shiva förklarade att en människa vill ha mer än den njutning som sinnenas tillfredsställelse ger. Han sa att människan skiljer sig från växter och djur eftersom det hon strävar efter är absolut frid. Det är det mänskliga livets mål, och Shivas andliga läror syftade till att göra det möjligt för varje människa att nå detta mål.
Liksom de flesta forntida läror fördes Shivas idéer först vidare muntligt, och först senare skrevs de ner i böcker. Shivas hustru, Parvati, brukade ställa olika frågor till honom om den andliga vetenskapen. Shiva besvarade frågorna, och samlingen av dessa frågor och svar kallas Tantra Shastra (de tantriska skrifterna). Det finns två slags tantriska skrifter. Tantras principer finns i de böcker som kallas Nigama, medan tantras övningar finns i de böcker som kallas Agama. Vissa av dessa forntida böcker har gått förlorade, och andra går inte att tyda eftersom de skrevs på ett kodspråk som var avsett att hålla tantras hemligheter borta från de oinvigda; därför har tantras idéer aldrig förklarats tydligt.
I sina kommentarer till Tantra Shastra och i sin bok om Shivas liv och läror har Shrii Shrii Anandamurti lagt fram några av de grundläggande idéer som finns i de forntida lärorna. En av de viktigaste delarna av tantra är förhållandet mellan guru och lärjunge. Guru betyder ”den som kan skingra mörkret”, och Shiva förklarade att det för andlig framgång måste finnas en god lärare och en god lärjunge.
Shiva förklarade att det finns tre huvudkategorier av guru. Den första typen är en lärare som ger lite kunskap men inte följer upp lektionerna. Hon eller han kan alltså ge sig av, och lärjungen blir då lämnad ensam utan vägledning. Den andra, mellersta nivån är en som undervisar och sedan vägleder lärjungen en kort tid, men inte under hela den tid lärjungen behöver för att nå det slutliga målet. Den bästa typen av lärare är enligt tantra en som ger en undervisning och sedan fortsätter att anstränga sig för att lärjungen ska följa instruktionerna och till sist förverkliga det yttersta tillståndet av mänsklig fullkomlighet.
Den högsta guruns egenskaper räknas vidare upp i Tantra Shastra. Gurun är en som är lugn, kan behärska sitt sinne, är ödmjuk och enkelt klädd. Han försörjer sig på ett riktigt sätt och är familjefar. Han är väl bevandrad i metafysisk filosofi och fast grundad i meditationens konst. Han är en som kan teorin och praktiken i att förmedla undervisningen i meditation. Han älskar och vägleder sina lärjungar. En sådan guru kallas Mahakaola
Men även om det finns en stor lärare måste det också finnas någon som kan ta till sig hans lektioner. Tantra Shastras beskriver tre olika kategorier av lärjungar. Den första typen jämförs med ett glas som sätts ner i vattnet med öppningen nedåt. Medan det är i vattnet ser det fullt ut, men om det lyfts upp ur vattnet blir det tomt. Det är som en elev som övar väl i lärarens närvaro, men när läraren har gett sig av slutar eleven öva och kan inte tillämpa lärorna i sin vardag. Den andra typen av lärjunge är som ett glas som sätts ner i vattnet snett. Också det ser fullt ut när det är nedsänkt, men när det lyfts upp ur vattnet förlorar det det mesta av vattnet. Den lärjungen övar i lärarens närvaro, men efter ett tag övar hon eller han mindre och mindre och lämnar till sist det andliga levnadssättet. Den tredje sortens lärjunge är den bästa av alla och symboliseras av ett glas som sänks ner i vattnet stående upprätt. I vattnet är det helt fullt, och när det tas upp ur vattnet förblir det fullt. Den sortens elev övar i mästarens närvaro och fortsätter öva även när hon eller han är fysiskt skild från läraren.
Förhållandet mellan guru och lärjunge är mycket viktigt och är ett av tantras kännetecken. Den andliga vägen har beskrivits som smal som en rakkniv. När som helst är det möjligt att avvika från vägen, och då är det mycket svårt att nå befrielse. Gurun finns alltid där för att älska och vägleda lärjungen i praktikens alla stadier.
Shiva var en Mahakaola, men efter hans död saknades lärare av samma storhet, och tantra föll i förfall. Vissa av lärorna gick förlorade och andra förvanskades. I dag är tantra höljt i mystik, och det finns många missuppfattningar om det. För att förstå varifrån dessa missuppfattningar kommer är det viktigt att undersöka de 5 M:en. Det är andliga övningar som börjar på bokstaven M. När Shiva först undervisade gav han undervisning efter elevens utveckling. Han såg att vissa människor befann sig på en nivå där de dominerades av djuriska lidelser, och att andra befann sig på ett högre utvecklingsstadium. Han gav olika övningar beroende på lärjungens egenskaper.
Det första M:et kallas Madya. Det har två betydelser. En betydelse av madya är ”vin”. De människor som dominerades av fysiska instinkter uppmanade Shiva att fortsätta dricka vin, men han visade dem hur de kunde behärska vanan och till sist lämna den. För dem som befann sig på en högre utvecklingsnivå har Madya en annan betydelse; det syftar inte på vin utan på en gudomlig nektar. Varje månad utsöndrar tallkottkörteln en vätska som kallas amrta. En yogi som har renat sitt sinne och utövar fasta kan smaka vätskan och uppleva dess djupa verkan på hela sitt väsen, vilket har beskrivits som ett tillstånd av salighet. Det finns alltså både en grov eller materiell tolkning av Madya och en subtil eller andlig förståelse av ordet.
Ett annat av de fem M:en är Mamsa. En betydelse av Mamsa är kött. Dem som åt mycket kött uppmanade Shiva att fortsätta äta det med en andlig idé och till sist behärska begäret och lämna vanan. För den subtila utövaren av tantra syftar mamsa på tungan och på den andliga övningen att behärska sitt tal.
Matsya, det tredje M:et, syftar på fisk. För den fysiskt inriktade utövaren gav Shiva samma anvisning om fisk som om vin och kött. I den andliga eller subtila tantran syftar ”fisken” på två subtila nerver som löper uppåt i kroppen, börjar vid ryggradens bas, korsar varandra och slutar i de två näsborrarna. Dessa nerver kallas ida och pingala. Genom andningskontrollens vetenskap, Pranayama, behärskas strömmarna i nerverna, och sinnet blir lugnt för meditation. Detta är den andliga utövarens Matsya.
Ett annat av M:en är Mudra. Mudra har bara en andlig betydelse, och ingen fysisk eller grov övning hör till den. Mudra betyder att upprätthålla kontakten med dem som hjälper oss att göra andliga framsteg och att undvika sällskap med dem som kan skada vår utveckling.
Det sista av M:en, Maethuna, är det som har skapat mest förvirring kring tantra. Maethuna betyder förening. I sin grova betydelse betyder det sexuell förening. Dem som dominerades av sexualdriften sa Shiva att sexualakten måste utföras med en andlig idé och att denna drift gradvis måste behärskas. För de mer avancerade utövarna, de som utövade subtil eller andlig tantra, lärde Shiva ut en annan Maethuna-övning. Här syftar ”förening” på det individuella medvetandets förening med det Högsta medvetandet. Människans andliga energi, som ligger slumrande vid ryggradens bas, lyfts då tills den når det högsta energicentret (nära tallkottkörteln), och den andligt sökande upplever förening med det Högsta.
Dagens Ananda Marga-yoga bygger på den andliga och subtila tolkningen av de 5 M:en.
Ett av den subtila tantrans särdrag är den inåtvända meditationsmetoden. Begreppet Ett ljud eller en följd av ljud som, upprepade med betydelsen i tankarna, bär sinnet mot det Oändliga. har en nyckelroll i tantras syn på meditation. ”Man” betyder ”sinne” och ”tra” betyder ”det som befriar”; mantra är alltså en särskild vibration som befriar sinnet.
De forntida yogierna experimenterade med ljudvibrationer och började använda särskilda ljud som de fann användbara i processen att vidga sinnet. De fann att det finns sju huvudsakliga psykoandliga energicentra i människokroppen. De lärde sig vidare att det finns 50 ljud som utgår från dessa centra. Dessa ljud finns i sanskritalfabetet, och vissa kombinationer av ljuden användes i forntida metoder för koncentration och meditation. Under tantrisk meditation koncentrerar sig den som mediterar på mantrat och försöker hålla bara en ljudvibration (och idén som hör till den) i sitt sinne. Ständig upprepning av mantrat leder utövaren till högre medvetandetillstånd.
Man kan inte välja vilket ljud som helst på måfå för att använda i meditationen; mantrat måste i stället ha vissa egenskaper för att verka. För det första måste mantrat vara pulserande, det vill säga ha två stavelser som upprepas i takt med in- och utandningen. Dessutom måste mantrat ha en idé knuten till sig. Den allmänna idén i de mantran som används i meditationen är att ”jag är ett med det Högsta medvetandet”. Mantrat hjälper alltså individen att förbinda sitt eget individuella medvetande med medvetandets helhet i universum.
Mantrats sista kännetecken är att det måste skapa en viss vibration som fungerar som en länk mellan den mediterandes individuella vibration och det Högsta medvetandets vibration. Eftersom människor inte är likadana är inte heller de mantran som används i meditationen likadana. Meditationsläraren väljer ett mantra som passar individens särskilda vibration och kan förbinda denna individuella vibration med det Högsta medvetandets universella rytm.
Tantra är mer än bara en samling meditations- eller yogatekniker. Det hör en särskild världsbild till den. Enligt tantra är kampen livets kärna. Strävan att kämpa mot alla hinder och gå från det ofullkomliga till det fullkomliga är tantras sanna anda.
I denna rörelse från ofullkomlighet till fullkomlighet går individen igenom tre grundläggande stadier. I det första stadiet domineras människan av djuriska instinkter, men i nästa stadium får hon kontroll över dessa instinkter och når den verkligt mänskliga utvecklingens tillstånd. Till sist, genom ständig kamp och ansträngning, når man ett tillstånd där människan blir gudalik. Tantra har alltså en optimistisk världsbild. Den visar hur varje individ rör sig i ett kosmiskt kretslopp från ett mindre utvecklat medvetandetillstånd till den allra högst utvecklade ställningen.
