Ananda Marga

Ett enda mänskligt samhälle

10 min läsning · Samhälle · 25 februari 2015 · av Acarya Gunamuktananda Avadhuta

Som människor har vi kommit långt på vår planet. Vi har gjort framsteg på många områden – vetenskap, teknik, konst och mycket annat – men vi har fortfarande inte skapat en värld som behandlar alla människor som delar av samma familj.

”Det mänskliga samhället är ett och odelbart. Försök inte dela det. Varje individ bör ses som en manifestation av den kosmiska entiteten.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Som människor har vi kommit långt på vår planet. Vi har gjort framsteg på många områden – vetenskap, teknik, konst och mycket annat – men vi har fortfarande inte skapat en värld som behandlar alla människor som delar av samma familj. Det finns splittringar som inte alls behöver finnas, för i själva verket tillhör vi alla en och samma familj. Och det betyder alla – alla människor från världens alla hörn. Alla borde få möjlighet att uttrycka sig och utveckla sin potential inom vår gemensamma universella familj. Om vi verkligen levde i en sådan värld, där alla blev respekterade och fick det utrymme de behövde för sina egna och gemensamma framsteg – oavsett etnisk tillhörighet, kön, nationalitet, religion eller kulturell bakgrund – då skulle den verkligen förtjäna namnet ”mänskligt samhälle”.

Hur kan vi förverkliga det? Hur kan vi bygga en värld som ger oss alla så många möjligheter som möjligt att leva det liv vi verkligen vill leva? Hur skapar vi ett samhälle som är värt namnet? Hur bygger vi en civilisation som faktiskt är civiliserad?

Det är uppenbart att vi har en del arbete framför oss. Men det är inte omöjligt. För varje dag blir vi allt mer medvetna om vad våra problem egentligen består av. Vårt kollektiva medvetande förändras – det utvecklas hela tiden. Vi har gått in i en tid då inte bara ett fåtal, utan ett mycket stort och betydande antal människor har samhällets orättvisor på sitt samvete. Vi vet nu vad vi borde göra, även om vi inte vet exakt hur vi ska göra det. Det finns tillräckligt med resurser på vår planet för att alla ska kunna ha en rimlig levnadsstandard, men vi behöver väva samman alla våra personliga, sociala, ekonomiska och miljömässiga system till en helhetsplan för alla. Vi behöver gå in i en fas av heder, värdighet och rättvisa för alla människor. Vi behöver ersätta hyckleri med sanning, svek med tillit, falska löften med verkliga löften och falska värden med verkliga värden.

Vi har en ledarskapskris. Vi behöver ledare som bryr sig om oss, inte utnyttjar oss. Vi har en utbildningskris. Vi behöver ett utbildningssystem som lär ut sunda värderingar, inte propaganda. Vi har en ekonomisk kris. Vi behöver en ekonomi som bygger på människor, inte på pengar. Vi behöver en medkännande globalisering, inte en globalisering som bygger på att göra människor till offer.

Lösningen: balansera det individuella och det kollektiva livet – förena livets fysiska realiteter med det som är gemensamt för alla människor, längtan efter fred och lycka som alla känner. Ett verkligt progressivt mänskligt samhälle måste främja allas välfärd. Det måste underlätta utveckling och växt för alla människor och alla varelser. Det måste leda till framsteg både för individen och för kollektivet som helhet, på varje område av tillvaron. Det måste vara ett samhälle som präglas av idealen enhet, trygghet och fred för alla.

Enhet

”Ju mer människor lever i enhet, axel vid axel, desto större blir mänsklighetens välfärd.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Enhet bara till namnet är inget annat än hyckleri. I ordets verkliga mening måste den bygga på kärlek: det naturliga kärleksband som finns mellan alla människor som medlemmar av samma familj. Om det finns kärlek mellan familjemedlemmarna råder det fred i familjen. Först när vi känner den kärleken når vi verklig fred. Först när vi inser att allt som finns är ett – att världens mångfald inte är något annat än den enda kosmiska entitetens skiftande uttryck, alla levande varelser och alla ting inräknade – når vi verklig enhet.

”Endast det kosmiska idealet kan ena mänskligheten.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Prabhat Ranjan Sarkar introducerade ett begrepp som kallas nyhumanism. Det innebär att utöva kärlek till alla skapade varelser i universum, levande och livlösa. Humanism betyder rätt aktning och medkänsla för människor – för mänskliga varelser. Men den omfattar inte andra varelser – djur, växter och naturens olika delar. Nyhumanism är humanismens anda utvidgad till att gälla allt: humanismen upphöjd till universalism. Det är ett allomfattande begrepp – som famnar hela världen som vårt hem och vår familj; ett sammanlänkat och harmoniskt nät av enhet. Det innebär att man låter sin inre kärlek till mänskligheten växa åt alla håll, tills den omfattar alla människor och alla varelser i universum.

”När vissa människor började gå framåt tänkte de mer på sig själva och mindre på andra; inte heller tänkte de på djuren och växterna. Men om vi analyserar saken med kallt huvud blir det helt klart att precis som mitt liv är viktigt för mig, är andras liv lika viktiga för dem; och om vi inte ger alla varelsers liv dess rätta värde blir hela mänsklighetens utveckling omöjlig. Om människor tänker mer på sig själva som individer eller på sina små familjer, kaster, klaner eller stammar, och inte alls tänker på kollektivet, är det avgjort skadligt. På samma sätt, om människor försummar hela den levande världen växtvärlden, djurvärlden är inte det verkligen skadligt? Därför säger jag att det finns ett stort behov av att förklara mänsklighet och humanism i ett nytt ljus, och denna nyförklarade humanism kommer att bli en dyrbar skatt för världen.

”Vad är nyhumanism? Nyhumanism är det förflutnas humanism, nutidens humanism och framtidens nyförklarade humanism. Att förklara mänsklighet och humanism i ett nytt ljus kommer att bredda vägen för mänskliga framsteg och göra den lättare att vandra. Nyhumanismen kommer att ge ny inspiration och en ny tolkning av själva begreppet mänsklig existens. Den kommer att hjälpa människor att förstå att människorna, som de mest eftertänksamma och intelligenta varelserna i detta skapade universum, måste ta på sig det stora ansvaret att ta hand om hela universum måste acceptera att ansvaret för hela universum vilar på dem.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Trygghet

Social trygghet är resultatet av rättvisa och disciplin. Socioekonomisk rättvisa innefattar en rationell fördelning av resurserna till alla människor efter deras behov. Disciplin innebär rätt balans mellan uttrycken i det individuella och det kollektiva livet.

Ett träd har frihet att växa och bära frukt, men det har också ansvaret att ge skugga. På samma sätt behöver ett sunt samhällssystem vara en lyckad förening av individuell frihet och kollektivt ansvar. Individens bästa ligger i kollektivets bästa och vice versa.

Människor vill av naturen vidga sin känsla av att existera. Det tar sig ofta uttryck som materiell expansion. Men världens fysiska resurser är begränsade. Universum är allas gemensamma egendom, eftersom vi alla är medlemmar av en och samma universella familj. Människans önskan att förvärva måste tillgodoses, men samtidigt är det orealistiskt att en enskild person eller grupp ska kunna samla fysisk rikedom utan gräns. Det skulle gå emot det gemensamma intresset. Därför bör världens resurser användas på lämpligt sätt och fördelas rationellt, precis som en frisk mänsklig kropp använder och fördelar alla sina resurser på ett balanserat sätt.

Människans förmåga och möjligheter, både individuella och kollektiva, behöver utvecklas till nytta för världen som helhet. Det innebär att samhällets ledare, som ansvarar för att förvalta resurserna och fatta politiska beslut, bör ha stark moralisk integritet och osjälvisk hängivenhet för samhället, så att resurserna inte leds bort från det allmänna intresset. Makten bör inte ligga i händerna på enskilda personer utan utövas genom ett kollektivt ledarskap. I varje valprocess skulle både väljarna och kandidaterna behöva ha tre egenskaper för att valet ska vara giltigt: moral, utbildning och sociopolitisk medvetenhet.

Livets grundläggande förnödenheter är mat, kläder, bostad, utbildning och sjukvård. Alla bör ha tillgång till dem genom tillräcklig köpkraft, antingen genom meningsfull sysselsättning eller genom social trygghet för den som inte kan arbeta. Köpkraften är den sanna spegeln av levnadsstandarden. Den bör öka i takt med att den gemensamma rikedomen ökar. Dessutom bör lämpliga incitament ges för särskilda förtjänster och färdigheter som gagnar samhället, för att uppmuntra dynamiken och utvecklingen i mänskliga strävanden och prestationer. Arbetskraftens anda bör vara en samordnad samverkan, som leder till en stadig ökning av samhällets gemensamma rikedom och till allsidiga sociala framsteg.

Det mest verkningsfulla styrelseskicket vore en centralisering av tillsyn och lagstiftning (till slut ända fram till en världsregering), förenad med en decentralisering av den ekonomiska planeringen och kontrollen över de lokala resurserna. Medan den politiska makten måste ligga i händerna på moralister bör den ekonomiska makten och beslutsfattandet vara under lokal kontroll, eftersom det är de lokala ledarna och planerarna som förstår områdets problem och kan genomföra åtgärder snabbt och effektivt. Lokalbefolkningens frihet att själv fatta alla sina ekonomiska beslut kallas ekonomisk demokrati. Tillämpningen är regional, men synsättet är universellt.

Alla livsyttringar som gagnar det gemensamma bästa bör uppmuntras. Grundläggande mänskliga rättigheter som andlig praktik, kulturarv, utbildning och lokalt språkligt uttryck måste ges utrymme. Utbildningen bör vara gratis för alla, ända upp till högsta nivå. Konst, musik och litteratur – liksom vetenskapen – bör alltid präglas av välfärdens anda. Vetenskap och teknik behöver stå under moralisters kontroll. Medierna – liksom konsten och utbildningen – bör vara helt fria från politisk inblandning, direkt eller indirekt. En ekologiskt sund politik måste se till att den mänskliga kulturen integreras i ekosystemet, så att begreppet trygghet utvidgas till djuren, växterna och hela planeten.

Kärnan i ett sunt socioekonomiskt system är alltså att alla resurser används progressivt för allas välfärd och lycka.

Fred

”Fred och lugn beror på en välsammanfogad socioekonomisk struktur.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Först när livets fysiska behov är tillgodosedda går det att uppleva verklig fred. Men den freden kan bara nås fullt ut inombords – på ett personligt plan. På grund av världens mångfald kommer det alltid att finnas konflikter i det kollektiva livet. Det ligger i sakens natur.

Vi vill uppleva fred och lycka oändligt – utan gräns. Först då kan vi känna verklig uppfyllelse. Vi har en inneboende törst efter det gränslösa, och vi försöker hela tiden släcka den törsten. Sökandet efter oändlig fred och lycka inom sig själv kallas andlighet, och det hänger samman med insikten om enheten i all mångfald – det gemensamma bandet av kosmisk kärlek som drar alla till sig, och känslan av att vi alla är delar av samma helhet, den enda universella familjen.

”När människorna genom andlig praktik för in hela universum inom sitt sinnes räckvidd blir resultatet ett universum, ett universellt samhälle – först då blir det mänskliga samhället ett och odelbart. Först då förtjänar det att kallas ett ’mänskligt samhälle’.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Som människor är vi på en utvecklingsresa mot att inse just detta. Verkliga framsteg är rörelse mot den insikten. Materiella eller intellektuella vinster räknas inte som framsteg om de inte bidrar till den djupare upplevelsen. Framsteg i verklig mening sker därför bara på det andliga området. Det finns ett talesätt: om du uppnår något fysiskt är det som att skriva i vatten, om du uppnår något mentalt är det som att skriva i sand, och om du når andlighet är det inristat i sten.

”Om man vill nå fred, vad ska man då göra? Man ska förvandla sin lilla objektivitet till den oändliga objektiviteten. Det finns inget alternativ. Att bara predika fredens evangelium ger dig ingen fred. Du måste förvandla dig själv från liten till stor. Andlig praktik är övningen i att öka sin egen psykiska radie.” >— Shrii Shrii Anandamurti

Den andliga praktikens tekniker omfattar bland annat meditation. Meditation är sökandet inåt efter kärnan i ens existens. Insikten om ens djupaste existens sammanfaller med upplevelsen av fullkomlig fred och är den högsta uppfyllelsen i människans liv. Den kan inte ta sig något annat uttryck än välvilja mot samhället, eftersom känslan av samhörighet med hela skapelsen människor, djur, växter och hela universum – är inbyggd i den. Samhällets välfärd beror på det personliga välbefinnandet och utvecklingen hos varje enskild individ i samhället – vårt enda mänskliga samhälle.

”Den nyvaknade mänskligheten i dag längtar efter att förkunna ankomsten av ett universellt samhälle under den vida blå himlen. Ädla och rättfärdiga människor i alla länder, förenade av broderliga band, är ivriga att med en röst, ett sinne och i samma ton hävda att det mänskliga samhället är ett och odelbart. I denna röst av total enhet och storsinthet ligger den eviga humanismens värde och budskap.” >— Prabhat Ranjan Sarkar

Läs vidare