Ananda Marga

Kosmologi

8 min läsning · Filosofi · 24 januari 2015

Kosmologin i Ananda Margas filosofi kretsar kring det kosmiska kretsloppet – skapelsens kretslopp, eller Brahmacakra. Det är ett kretslopp eftersom slutpunkten är densamma som utgångspunkten, vilket kommer att framgå.

Kosmologin i Ananda Margas filosofi kretsar kring det kosmiska kretsloppet – skapelsens kretslopp, eller Brahmacakra. Det är ett kretslopp eftersom slutpunkten är densamma som utgångspunkten, vilket kommer att framgå. Observera att kretsloppet är en ständig och samtidigt pågående förvandlingsprocess, där olika delar av det befinner sig i olika stadier vid varje given tidpunkt.

Den kosmiska entiteten är Brahma. Den är allt. Allt existerar inom Den, och ingenting existerar utanför Den. Den är den enda oändliga, eviga och oföränderliga saligheten.

Det Högsta, som består av medvetande (Shiva) och dess skapande energi (Shakti); allt kommer därifrån och återvänder dit. består av två delar: den kognitiva principen (medvetandet) och den operativa principen (kraften). De går inte att skilja åt, lika lite som elden kan skiljas från sin förmåga att bränna.

Av filosofiska skäl har medvetandet godtyckligt tillskrivits manligt kön och kallas Purusa, eller Shiva. Han är universums kärna och vittnande entitet. Hans kraft har tillskrivits kvinnligt kön och kallas Prakrti, eller Shakti. Hon är den kraft som – under Purusas ledning – förvandlar en del av Honom till universum. Hon är en blind kraft och står alltid under Hans kontroll. Han handlar inte själv men låter Henne handla. Han är vittnet och det bevittnade, och Hon är handlingen.

Den skapande, verkande princip som formar allt inom medvetandet. har tre egenskaper, eller bindande principer (gunas): den sattviska kraften (sattvaguna), den rajasiska kraften (rajoguna) och den tamasiska kraften (tamoguna).

I kretsloppets första fas förvandlar den sattviska kraften först en liten del av Purusa till den kosmiska känslan av att existera (Mahattattva – känslan ”jag är”). Sedan förvandlar den rajasiska kraften en liten del av känslan ”jag är” till Ahamtattva (känslan ”jag gör”). Därefter förvandlar den tamasiska kraften en del av Ahamtattva till Cittatattva (känslan ”jag har gjort”). Cittatattva rymmer alla tidigare tillstånd före den, och alla tre (den kosmiska Mahat, Aham och Citta) utgör det kosmiska sinnet, som existerar inom det ursprungliga medvetandet, Purusa.

Den tamasiska kraftens fortsatta bindning av den kosmiska Citta leder till att Purusa förvandlas vidare till universums grundläggande faktorer.

Universum består av fem grundläggande faktorer: den eteriska faktorn (rymd), den luftformiga (gas), den lysande (värme/ljus), den flytande och den fasta. Varje faktor bildas ur den finare faktor som föregår den – genom att en del av den faktor den kommer ur förvandlas – och rymmer därför den föregående faktorns väsen. Den luftformiga faktorn kommer alltså ur (och rymmer) den eteriska faktorn, den lysande kommer ur den luftformiga, och så vidare. Alla faktorer existerar inom det kosmiska sinne som de kom ur, och det kosmiska sinnet finns i sin tur inneboende i dem alla. Universum är alltså en tankeprojektion av det kosmiska sinnet. Och eftersom det kosmiska sinnet också existerar inom Purusa är allting en del av Honom, och Han finns i allting.

Prakrtis dominans över Purusa ökar, och varje nytt stadium är grövre och tätare än det föregående; den fasta faktorn är manifestationens grövsta stadium. Energi (prana) bildas i varje faktor genom den tamasiska kraftens tryck på faktorn. Livsenergi (pranah) bildas genom att alla de olika pranas från varje grundläggande faktor förenas i en fast kropp (den fasta faktorn rymmer alla tidigare faktorer inom sig).

På grund av den tamasiska kraftens fortsatta tryck på den fasta faktorn blir trycket till slut för stort, och en av två saker inträffar:

Explosion (jadasphota):

Om faktorerna inte är i rätt balans exploderar den fasta faktorn (som himlakropp) till slut, och de faktorer den består av smälter samman med universums motsvarande faktorer igen.

Liv:

Om miljön är gynnsam och faktorerna är i rätt balans pulvriseras en del av den fasta faktorn så att den blir finare än etern, och den Citta som finns inom den manifesteras som sinnesstoff, som ger känslan ”gjort-jag” åt ett nytt enskilt sinne. Det sinnet knyts till en lämplig kropp och styr kroppens livsenergi, som i sin tur styr kroppens funktioner.

Eftersom det individuella sinnet kommer ur den fasta faktorn, ur en liten del av det kosmiska sinne som ligger latent i den faktorn, sägs det att ”mikrokosmos är en miniatyr av makrokosmos”. Man kan därför se att sinnet kommer ur materien, och att materien – genom det kosmiska sinnet – i sin tur kommer ur medvetandet.

Nu börjar det vittnande medvetandet (Purusa) dra tillbaka kraften från sin operativa princip. Han har låtit Henne binda Honom till det yttersta tillståndet av grovhet (denna process kallas Saincara), och nu drar Han gradvis in Hennes kraft tills det enskilda sinnet smälter samman med Honom igen. Denna återvändande fas kallas Pratisaincara.

Under Pratisaincara utvecklas det enskilda sinnet gradvis genom många olika födslar, i många olika kroppar. Det antar mer komplexa fysiska strukturer i takt med att det utvecklas, i enlighet med sin längtan att uttrycka sig. Observera att det här görs en tydlig åtskillnad mellan kropp och sinne. Kroppen är det fordon som sinnet antar efter sin utvecklingsgrad – liv är sinnets existens i förening med en viss kropp, och död är den tillfälliga förlusten av den fysiska strukturen tills sinnet får en ny.

Sinnet utvecklas i takt med att de bindande principernas bindning minskar. Först dominerar den tamasiska kraften i sinnet, och citta (instinkt) är den förhärskande tendensen. Under utvecklingens gång blir den rajasiska kraften till slut dominerande, och det enskilda aham (”görar-jaget”) utvecklas ur citta. Ahams dominans över citta tar sig uttryck som intellektet, eller egot. Till sist dominerar den sattviska kraften över den rajasiska, och det enskilda mahat (den existentiella ”jagkänslan”) utvecklas ur aham. Mahats dominans över aham tar sig uttryck som intuition.

Vi kan alltså finna varelser och växter med enbart instinkt, eller också med intellekt, eller med alla tre (instinkt, intellekt och intuition). Hos outvecklade varelser är det instinkten som dominerar. Hos varelser under utveckling ökar intellektet i förhållande till instinkten. Men det är först på det mänskliga stadiet som intellektet är förhärskande.

På detta stadium börjar sinnet ifrågasätta sin egen tillvaros natur, och det andliga sökandet börjar. Längtan efter andlig praktik växer i takt med att egot gradvis överskuggas av intuitionen och dragningen till den Högsta kärnan. Denna dragning kallas hängivenhet, eller bhakti. Hängivenhet är kärlek till det Oändliga. Det sägs att när hängivenhet har uppnåtts har allt uppnåtts, eftersom den leder till den slutliga sammansmältningen med det Högsta.

”Att känna sig själv är den verkliga kunskapen; att tjäna alla med tanken på Gud den verkliga handlingen; och löftet att behaga Gud den verkliga hängivenheten.” >— Shrii Shrii Anandamurti

Dragningen mot den kosmiska kärnan blir allt starkare i takt med att sinnet vidgas och blir finare. Man börjar uppleva sinnets sammansmältning med målet. Det kallas samadhi, som bokstavligen betyder ”likhet (uppgående, eller enhet) med målet”. Även om det finns olika typer av Försjunkenhet: ett tillstånd där sinnet går upp i det som det mediterar på. kan de alla delas in i två huvudkategorier: savikalpa och nirvikalpa.

Savikalpa betyder ”med vikalpa”, eller ”med mental tanke eller känsla”. Savikalpa samadhi är alltså tillståndet av uppgående i det kosmiska sinnet. Eftersom sinnets väsen (även det kosmiska sinnets) är känslan ”jag är” (den existentiella ”jagkänslan”) finns det i denna samadhi fortfarande kvar känslan av att existera, eller ”jag är”.

Nirvikalpa samadhi är tillståndet av obetingat uppgående, där sinnets tendenser är helt upphävda. Nirvikalpa betyder ”utan vikalpa”, eller ”utan mental tanke eller känsla”. Det är tillståndet av absolut salighet – fullständigt uppgående i det kosmiska medvetandet. Det går inte ens att komma i närheten av att tänka på detta tillstånd, än mindre att beskriva det, eftersom det ligger bortom sinnet. Ens sinne existerar i och av medvetandet. Vi kan inte tänka på det, helt enkelt eftersom det inte går att tänka på något bortom gränsen för ens eget sinne. Det enda sättet att veta att man har varit i det högsta tillståndet är upplevelsen av de vågor av salighet i sinnet som följer efter det.

”Jag säger inte att jag känner Honom; inte heller säger jag att jag inte känner Honom. Ty jag vet att Han är bortom allt vetande och icke-vetande.” >— Shrii Shrii Anandamurti

Savikalpa samadhi av varaktig natur kallas befrielse, eller mukti. Det är sinnets upplösning i det kosmiska sinnet. Nirvikalpa samadhi av varaktig natur kallas frälsning, eller moksa. Det är sinnets varaktiga uppgående i det kosmiska medvetandet.

Andlig praktik är därför processen att föra sinnet bortom sig självt, in i det medvetande inom vilket det existerar: det kosmiska medvetandet. Det är detta överskridande av ”jagkänslan” som leder till den högsta upplevelsen av det Absoluta: ”Där ’jag’ är, är ’Han’ inte; där ’Han’ är, är ’jag’ inte.”

”Kosmiskt medvetande bor i själva känslan av att existera, i hjärtats innersta längtan.” >— Shrii Shrii Anandamurti

Där medvetandet existerar både som den vittnande entiteten i kärnan och som det förvandlade kosmiska sinnet (och universum) kallas detta tillstånd av Brahma Saguna Brahma. Där medvetandet existerar enbart i sitt oförvandlade tillstånd (Prakrti är här vilande) kallas tillståndet Nirguna Brahma.

Taraka Brahma är den gemensamma punkten mellan de två. I detta tillstånd antar Brahma en fysisk kropp av de fem grundläggande faktorerna (Mahasambhuti) och manifesteras som Sadguru (den högste gurun). Det sägs att när längtan efter befrielse vaknar i sinnet får man sin Sadguru. Han är guru i ordets verkliga mening, eftersom Han är bron mellan Nirguna och Saguna Brahma och kan lära ut den rätta metoden för att gå från det manifesterade världsliga tillståndet till den högsta salighetens omanifesterade tillstånd. Detta är i grunden en hängivenhetens process.

brahmacakra

Läs vidare