Vi lever i spännande och omvälvande tider. Och i dessa intressanta tider har det också uppstått en märklig paradox, en som skulle kunna pryda vilken berättelse som helst som en oväntad vändning.
Vi lever i spännande och omvälvande tider. Och i dessa intressanta tider har det också uppstått en märklig paradox, en som skulle kunna pryda vilken berättelse som helst som en oväntad vändning. Fast den är inte påhittad. Den är sann.
Under de senaste hundra åren eller så har vi förkastat många av de gamla religiösa dogmerna som irrationella och ovetenskapliga. Och det har vi gjort rätt i. Som en del av vår utvecklingsresa behöver vi inte de sakerna längre. Det mänskliga sinnet har utvecklats så långt att vi i dagens samhälle alla tillsammans har blivit tillräckligt intelligenta och omdömesgilla för att det förflutnas vidskepelse och ritualer ska vara överflödiga.
Och i religionens ställe har vi valt rationellt vetenskapligt tänkande och forskande som vägen framåt. Och i stor utsträckning har vi gjort rätt i det också. Det har tjänat oss väl när det gäller att förstå världen omkring oss och utveckla teknik till vår nytta och bekvämlighet.
Men här kommer vändningen. Den tekniken har visserligen gett oss en hel del bekvämlighet och nöje när det gäller kommunikation, transporter och underhållning, men samtidigt har den i många avseenden blivit ett hinder för att vår djupaste önskan ska uppfyllas, önskan om inre frid och lycka. Och när vetenskapen förkastade det förflutnas religiösa dogmer skapade den en ännu större dogm genom att också förkasta möjligheten av ett högre medvetande (eller ”Gud”, därav den reflexmässiga reaktionen) som just den forskningslinje som skulle kunna ge oss den största lyckan.
I grund och botten har vi kastat ut barnet med badvattnet. Det progressiva tänkandets yttersta spets, som vi kallar modern vetenskap, har funnit för gott att dra slutsatsen att eftersom vi inte kan uppfatta ett större medvetande med våra sinnen eller genom vetenskapliga mätningar, så existerar det inte. Eller allra högst att vi måste ha bevis för det för att kunna acceptera att det existerar.
Det är det klassiska strutstänkandet. Det är som en groda i en brunn som inte är öppen för möjligheten att det finns något annat utanför brunnen. Det är vår tids dogm om att jorden är platt. Och den kännetecknas av följande antaganden, som de flesta inom forskarvärlden håller fast vid:
- Att universum uppstod ur ingenting, utan någon avsikt bakom det och utan syfte eller riktning.
Det är som att begära att vi ska tro att våra telefoner och laptops bara föll på plats utan att någon konstruerade dem eller satte ihop dem.
Biologen Rupert Sheldrake säger: ”Den moderna vetenskapen bygger på principen: ’Ge oss ett gratis mirakel, så förklarar vi resten.’ Och det enda gratis miraklet är att all materia och energi i universum, och alla lagar som styr den, uppstod ur ingenting i ett enda ögonblick.”
- Att universums kärna är materia.
Bevisen talar emot detta när vi betänker att det mesta av materien ändå är tomrum (99,99 procent av den) och att det finns ett väldigt glapp mellan universums beräknade massa (som bygger på antagandet att allt är materia) och dess faktiska massa, ett glapp som forskarna försöker fylla genom att hitta på begrepp som ”mörk materia” och ”mörk energi”.
På den här punkten har vi faktiskt gått särskilt mycket bakåt. För ungefär hundra år sedan skrev fysikern James Jeans: ”Kunskapens ström är på väg mot en icke-mekanisk verklighet; universum börjar likna en stor tanke mer än en stor maskin.”
- Att vi är här av en slump och att det inte finns något bortom döden.
Det finns starka belägg mot detta från studier av tidigare liv, där barn upp till omkring fem års ålder minns tidigare liv och ofta återger detaljer som har bekräftats när man har besökt de människor och platser de talat om – människor och platser som de annars inte hade haft någon möjlighet att känna till.
Tusentals sådana fall, noggrant dokumenterade av den framlidne psykologen Ian Stevenson, tyder på att vi har minnen som inte enbart kan vara lagrade i hjärnan; att de är en del av en vidare medveten erfarenhet som sträcker sig över många liv; att medvetandet överskrider kroppar och liv.
Detta pekar också mot en logisk förklaring (i stället för en lottdragning) till mångfalden av liv på vår planet och i hela universum: att varje sinne är ett medvetandetillstånd som utvecklas längs en sammanhängande utvecklingslinje, alla i olika stadier, och att vart och ett tar den kropp som bäst främjar dess uttryck och utveckling.
- Att vårt sinne och vårt medvetande bara är en produkt av hjärnans nervimpulser.
Detta motbevisas av de tusentals dokumenterade nära döden-upplevelserna. En sådan upplevelse är den som Dr Eben Alexander hade, en hjärnkirurg och neuroforskare som i likhet med många av sina kolleger hade köpt idén att hjärnan skapar sitt eget medvetande. Sedan fick han, ganska ironiskt, en hjärninfektion som gjorde att han låg i koma i en vecka, och under den tiden upplevde han ett förhöjt och upplyst medvetandetillstånd, trots att han då var kliniskt hjärndöd.
Han sade: ”Under mina sju dagar i koma förblev jag inte bara fullt medveten, utan reste till en hänförande värld av skönhet, frid och villkorslös kärlek … trots att all neural aktivitet saknades utom i de djupaste, mest primitiva delarna av min hjärna slocknade inte min identitet – min känsla av jag. I stället genomgick jag mitt livs mest omskakande upplevelse, när mitt medvetande färdades till en annan nivå.”
Dessa upplevelser är starka belägg för att medvetandet inte skapas av hjärnans nervförbindelser, och för att idéer om att vi till slut ska kunna bygga robotar och andra former av artificiell intelligens med ett eget, självständigt medvetande är lite mer än science fiction-fantasier.
Så låt oss överväga möjligheten att medvetandet, i stället för att vara en helt subjektiv upplevelse som beror på vad nervcellerna i hjärnan producerar, är hela universums väsentliga verklighet, som allting finns inom, och att vi, om vi kan få kontakt med det, om vi kan känna det, kan nå det som vi alla ytterst söker.
Hittills har vi dock gått åt andra hållet. Vi har hjärntvättats till att tro att vi för att bli lyckliga måste samla på oss fler ägodelar, konsumera fler produkter, ha det så bekvämt som det någonsin går och uppleva så mycket fysisk och psykisk njutning vi kan. Men vid det här laget vet vi alla att det inte fungerar. Det leder snarare till en nihilistisk livssyn där vi känner oss otillräckliga, själviska, otrygga, främmande, ensamma, rädda och deprimerade.
Jag är dock säker på att du kan föreställa dig hur medvetandets positiva budskap – om samhörighet, kärlek, hopp, lycka och frid – skulle kunna vända på alltihop, i stället för att vi från barndomen matas med materialismens negativa budskap.
I stället för den dystra materialistiska världsbild som vi alla på ett eller annat sätt har utsatts för – vad sägs om världsbilden av en allgenomträngande, salig medvetenhet som finns i alla och allt? Om ett större medvetande som hela universums kärna, som finns inom allting och som allting finns inom? I grund och botten alla och allt som en del av – och fyllt av – medvetande.
Men den moderna vetenskapen, som har nått gränserna för sin egen begränsning, försäkrar oss att vi inte kan gå dit, eftersom vi då skulle kunna falla över jordens kant ner i en avgrund.
Medan begreppet om en större medveten verklighet i själva verket inte är mindre giltigt än vetenskapens nuvarande konstruktioner av den materiella verkligheten. Att universums kärna är medvetande är faktiskt en precis lika giltig premiss som att universums kärna är materia. Den enda skillnaden är att det inte kan uppfattas av sinnena och genom vetenskapliga mätningar.
Varför skulle det hindra oss?
Det fanns en gång en sufimystiker som hette Nasruddin. Jag bodde en gång några dagar i hans hemstad i Turkiet. Det finns många berättelser om hur han brukade undervisa på excentriska och humoristiska sätt. En sådan berättelse handlar om att han hade tappat nyckeln till sitt hus och letade efter den en kväll ute under en gatlykta. En förbipasserande kvinna frågade vad han gjorde, och han svarade: ”Jag letar efter min husnyckel.” Då frågade hon var han hade tappat den. ”Någonstans inne i huset.” Så hon frågade helt naturligt varför han letade efter den ute, om han hade tappat den inne i huset. ”För att det är mörkt där inne”, svarade han.
Vi måste leta efter det vi söker på rätt ställe! Även om det är svårt att leta där. Det är lätt att leta utanför. Inte lika lätt att leta inombords. Enligt yogans läror finns medvetandet inombords. Så vi måste leta efter det där. Men här kommer haken. Inte intellektuellt. Det är inte något vi kan begripa med sinnet.
Precis som en glödlampa kan lysa upp rummet omkring sig men inte den kraft som får den att lysa, kan vi begripa världen omkring oss men inte det medvetande som ger oss liv. Det ligger bortom sinnets vanliga funktion, bortom ord, ja, till och med bortom tanken själv. Kärnan i vårt väsen är inte något man ens kan tala om, än mindre tänka.
Jag tror att vi alla känner till Descartes citat: ”Jag tänker, alltså finns jag.”
Men yogans filosofi säger: ”När jag slutar tänka, då finns jag verkligen!”
Bara för att vi inte kan tänka något, bara för att vi inte kan bevisa något vetenskapligt, betyder det inte att det inte finns. Vi kan inte bevisa att en mors kärlek till sitt barn finns. Men det betyder inte att den inte finns. Det är en hjärtesak. Och hjärtesaker kan inte utforskas av sinnet. Därför kan den materiella vetenskapen aldrig komma fram till kärnan i vad det verkligen innebär att vara människa. Vi kan bara bekräfta kärnan i vår existens genom den djupaste inre upplevelsen av medvetenhet inom oss.
Vi behöver återupprätta tron på möjligheten av en djupare medvetenhet som den yttersta fullbordan av alla våra tankar, önskningar och strävanden. Det innebär en vidgning av medvetenheten: från vårt lilla jag till ett större jag, från vår begränsade känsla av medvetenhet, vårt begränsade medvetande, till ett obegränsat, oändligt medvetande.
Ju mer vi förmår nå det medvetandetillståndet (den insikten), desto mer kommer vi att känna att kärnan i vår egen existens är kärnan i alla varelser och alla ting. Att vi existerar inom, som en del av, ja, som ett med, en allomfattande universell enhet som genomtränger alla och allt, och inom vilken hela universum finns som ett uttryck för detta enda universella medvetande.
Nu läser du orden av en före detta materialist och ateist, en före detta skeptiker, pessimist och nihilist. Men efter att i 25 år ha utövat meditationens intuitiva vetenskap är jag personligen övertygad om att universums materia måste ha kommit från något större än den själv, och att vårt eget medvetande inte bara kan vara en produkt av hjärnans fysiska synapser, utan är en integrerad del av ett större medvetande som omfattar hela tillvaron. Att detta större medvetande finns i, styr och är kärnan i varenda partikel i hela detta universum.
Och på ett personligt plan är jag dessutom övertygad om att det enda sättet att nå fullständig och bestående uppfyllelse är att förverkliga det högre medvetandet som kärnan i ens eget medvetande; att identifiera sig med det som kärnan i ens väsen, som ens jags jag; att knyta den djupaste förbindelsen med det, så att man kan uppleva det som vi alla söker i djupet av våra hjärtan: den djupaste kärleken, oändlig lycka, fullkomlig frid och förnöjsamhet, salighet. Att få kontakt med vår innersta känsla av jag, vårt djupaste jag, och vara öppen för möjligheten att det är en del av ett större Jag som omfattar alla och allt. Var öppen för möjligheten att förverkliga dig själv som detta större Jag.
Denna process kallas ibland hängivenhet (eller kärlek till det oändliga). Den är sinnets vändning inåt mot det enda allomfattande objektet för längtan och uppfyllelse, i stället för sinnets vändning utåt mot många begränsade och splittrade objekt för längtan (och därmed begränsade och splittrade objekt för uppfyllelse).
Medvetandet är kärnan i vårt väsen, det innersta i vår existens, den väsentliga verklighet inom vilken alla ting finns som ett sammanhängande uttryck – en gemensam tråd som hela tillvarons väv är vävd med. Vårt eget medvetande är en del av ett större medvetande som är kärnan i allt varande, det innersta i all existens.
Min guru brukade säga: ”Det kosmiska medvetandet bor i ens känsla av existens, i ens hjärtas innersta längtan.”
Vedaskrifterna säger: ”Det är oändligt. Det har ingen början och inget slut. Det är det obrutna flödet av ren och stilla salighet, som sträcker sig från det begynnelselösa till det ändlösa.”
Och detta begrepp återkommer hos andliga sökare och mystiker i alla traditioner. Nyligen såg jag filmen One, där fader Thomas Keating sade: ”Början på den andliga resan är insikten (övertygelsen) att det finns en högre makt: en Annan. Det andra steget är att försöka bli den Andra. Och till sist kommer insikten att det inte finns någon Annan. Du och den Andra är Ett. Har alltid varit det. Kommer alltid att vara det. Du tror bara att ni inte var det.”
Det vi ytterst söker finns inte utanför oss. Det finns inom oss. Faktiskt är det mer än så. Det är vi. Vi behöver egentligen inte hitta någonting eller vara något annat än det vi redan är. Vi behöver bara förverkliga kärnan i vår egen existens, vårt djupaste jag. Vi behöver bara förverkliga oss själva som det större Jaget.
Vägen dit är verklig andlighet, eller yoga. Yoga betyder ”förening” (det engelska ordet ”yoke” kommer därifrån) – det individuella jagets förening med det större Jaget. Bhagavad Gita säger: ”Yoga är jagets resa, genom jaget, till jaget.” Och självklart vet vi alla vid det här laget att det inte bara handlar om yogaställningarna, utan om en hel livsstil som omfattar:
- Hälsa och hygien (att ta hand om oss själva).
- Ett etiskt liv (att ta hand om andra och om planeten).
- Kost, vilket inbegriper hur vi behandlar alla varelser.
- Tjänande, i samma anda som det etiska livet, betyder att hjälpa andra genom att ge av sig själv utan att vänta sig något tillbaka. Vårt moderna samhälle håller nu på att vakna upp till insikten att det är givandet snarare än tagandet som kommer att göra skillnad i längden: både personligt och socialt. Att ge är verkligen att få.
Studier har visat att själviskhet inte är hållbar. Samarbete måste ersätta konkurrens för att det ska bli hållbart. Och att immunförsvaret fysiskt försvagas av själviska handlingar och stärks av samarbetande handlingar. Därför är det oundvikligt att vi kommer att gå från en storföretagsekonomi till en kooperativ ekonomi. Det är bara en tidsfråga.
Ju mer vi ger av oss själva, desto mer stärks känslan av enhet med världen omkring oss inom oss. Och det är den känslan av enhet – den känslan av att vara ett både inåt och utåt – som verkligen kommer att uppfylla oss. Ju mer vi känner andra som en del av oss själva, desto mer kommer vi att inspireras att hjälpa andra som oss själva, som en del av det större Jaget. Även om den sanna andan i tjänandet är att ge utan att få, får vi alltid något tillbaka känslomässigt, och det mynnar till slut ut i den större andliga vinsten. Mahatma Gandhi sade: ”Det bästa sättet att finna sig själv är att förlora sig själv i tjänandet av andra.”
- Yogaställningarna förbereder sinnet för meditation genom att balansera hormonerna och därmed känslorna.
- Sång förbereder också sinnet genom att dra det bort från världens ting och försätta oss i en meditativ sinnesstämning, redo att gå in i det meditativa flödet.
- Och meditation. Meditation är processen att centrera oss i vårt inre jag, att få kontakt med vårt sanna jag. Det är inte att någon tro påtvingas oss utifrån. Det handlar om dig. Det handlar om att finna kärnan i dig själv inom dig själv och förverkliga den kärnan som alla varelsers och hela universums inre jag.
Meditation är en vetenskap. Det är en intuitiv vetenskap, där medvetandet bekräftas genom en helt egen, förstahands inre upplevelse – i sinnets laboratorium, så att säga. Genom meditation är det fullt möjligt att uppleva det högre medvetandet som precis lika verkligt som att du läser de här orden just nu. En gång hade jag en särskilt upplysande meditationsupplevelse, då jag kände att hela rummet var fyllt av ett medvetandefält som vibrerade av medvetenhet och salighet. Det var så intensivt, så påtagligt, att jag kände att jag hade kunnat skära i det med kniv. Det var obestridligt verkligt då, och jag tvivlar fortfarande inte på det i dag. Du kan få många sådana upplevelser i meditationen, och alla leder till insikten om ett enda medvetande.
Du behöver bara två saker för att lyckas med meditationen: Den första är att du måste ha tillit till processen, eller åtminstone ge den en chans. Och den andra är att du måste utöva den uppriktigt.
Ingen tid är som nuet, så jag inbjuder dig att läsa följande stycke innan du provar själv:
Slut ögonen och ta en stund att centrera dig. Fokusera på din känsla av jag. Känn ditt eget centrum. Känn nu att du är helt i frid. Känn frid och lycka överallt omkring dig. Känn oändlig lycka överallt omkring dig. Känn nu hur du går upp i den oändliga lyckan. Känn att din egen känsla av medvetenhet går upp i den oändliga medvetenheten omkring dig. Känn att ditt eget medvetande går upp i det oändliga medvetandet överallt omkring dig. Känn hur du blir ett med det. Känn att du är ett med det. Känn att du är det. Fortsätt så länge du vill.
Du kanske nyss fick en glimt av möjligheten att ditt eget medvetande är ett med hela universums medvetande. Att det finns inom oss och överallt omkring oss. Att det är verkligt och att du kan känna det om du verkligen försöker. Och inte bara känna det, utan veta att det är kärnan i ditt väsen. Det är inte bara ett abstrakt begrepp. Det handlar om kärnan i oss alla. Det handlar om att upptäcka det större medvetandet inom vårt eget medvetande, att förverkliga vår egen inre verklighet som den större universella verkligheten.
Och ju mer vi vidgar vår känsla av verklighet – vår känsla av varande – desto mer förbundna känner vi oss med alla varelser. Desto lyckligare är vi, desto mindre rädda, desto mindre ensamma, eftersom vi inser att allt är en del av oss och att vi är en del av allt. Det inre sökandet gör det möjligt att famna allt inom sig: alla människor, djur och växter; planeten; människor, djur och växter på andra planeter; hela universum. Precis som världen blir mindre i och med utvecklingen av kommunikations- och transportteknik, kommer universum att bli mindre i och med utvecklingen av meditationens teknik!
Genom meditation kan vi bygga upp begreppet medvetande på nytt, som den enda förenande faktorn av kärlek och samhörighet, som till slut kommer att väcka den största friden, förnöjsamheten och saligheten inom oss alla och mellan oss alla.
