I alla civilisationer har människor på ett eller annat sätt försökt förklara världens ursprung. I varje kulturell grupp finns det någon mytologi som berättar hur skapelsen gick till.
I alla civilisationer har människor på ett eller annat sätt försökt förklara världens ursprung. I varje kulturell grupp finns det någon mytologi som berättar hur skapelsen gick till. De flesta av dessa berättelser stämmer dock inte överens med vad den moderna vetenskapen säger om skapelsen. I Ananda Margas filosofi finns en skapelseteori som inte bara stämmer med den moderna vetenskapens nuvarande synsätt, utan också kan vägleda forskarna i deras sökande efter svar på de många kosmologiska frågor som ännu är olösta.
Denna tantriska skapelseteori är vetenskaplig, men samtidigt djupt andlig. Undret i hur stjärnorna rör sig exakt i sina banor, den invecklade skönheten hos de olika levande varelserna från amöban till människan och andra tecken på en djup intelligens och ordning i universum förbises inte i den tantriska uppfattningen om kosmos skapelse och utveckling. Ananda Margas kosmologi börjar tvärtom med att blicka mot det oändliga medvetande som är källan till allt. Detta medvetande betraktas som den första orsaken och kallas Det Högsta, som består av medvetande (Shiva) och dess skapande energi (Shakti); allt kommer därifrån och återvänder dit.. Därför kallas det skapelsens kretslopp, där Brahma förvandlar sig själv till detta manifesterade universum, Brahmacakra.

Brahma betyder ”den entitet som är stor och har förmågan att göra andra stora”. Brahma består av medvetande och energi. På sanskrit kallas medvetandet Purusa och energin Den skapande, verkande princip som formar allt inom medvetandet.. (Ett annat namn för medvetandet är Shiva, och energin kan också kallas Shakti.) Även om vi kan säga att Brahma är sammansatt av medvetande och energi måste det betonas att Brahma är en enda entitet. Dess två ”delar” är som ett pappers två sidor – de kan aldrig skiljas åt. Medvetandet existerar aldrig oberoende av den kosmiska energin.
Vad är då egentligen medvetande? Purusa, eller medvetandet, kan definieras utifrån de olika funktioner det fyller. Först och främst är medvetandet vittne till alla händelser i universum. Det är som en ljuskrona som hänger i taket i ett rum; många olika handlingar äger rum under den vittnande glödlampan, men glödlampan själv förändras inte och deltar inte direkt i de handlingar den bevittnar. Den ger det ljus som gör alla aktiviteterna möjliga och ”iakttar” dem alla. Den är den ”kognitiva förmågan”.
En annan funktion hos medvetandet (Purusa) är att det är universums materiella orsak – det är det grundläggande ”stoff” som allt annat består av. Forskarna har alltid sökt efter universums grundläggande materia. En gång trodde de att atomen var den minsta partikeln, men under senare år har de delat och åter delat atomen och funnit allt mindre partiklar, utan något slut i sikte. Yogiska vetenskapsmän har länge sagt att den yttersta orsaken till all existens och källan till alla materiella objekt inte är något annat än rent medvetande.
Ytterligare ett sätt att beskriva medvetandet är att säga att det är universums ”verkande orsak”. Det är den grundläggande entitet som styr alla handlingar i detta universum. Medvetandet är som den mästerarkitekt som har gjort upp planen för universum och handlar för att förverkliga den.
Arkitekten tar dock hjälp av Prakrti, den verkande principen, för att utföra sin uppgift. Prakrti är Brahmas andra aspekt, eller pappersarkets andra sida, så att säga. I skapelsens kretslopp tillhör den dominerande och styrande rollen medvetandet, och den verkande principen betraktas som en egenskap hos medvetandet. Det är medvetandet som låter den verkande principen arbeta. Om medvetandet inte ger den verkande principen en möjlighet att arbeta förblir det rena medvetandet utan någon modifiering. I detta tillstånd ligger medvetandet bortom människans fattningsförmåga, eftersom det inte har några attribut, som form, lukt, gestalt eller färg. Ananda Margas filosofi kallar detta tillstånd av rent medvetande Nirguna Brahma.
Om den verkande principen får möjlighet att verka arbetar den enligt tre grundläggande sätt. Det vill säga, Prakrti skapar skillnader i denna värld genom att modifiera det ursprungliga rena medvetandet på tre olika sätt. Dessa tre grundläggande verkningssätt kallas på sanskrit gunas, en term som bokstavligen betyder ”bindande egenskap”. Termen kommer från tanken att Prakrti är som ett rep som modifierar medvetandet genom att binda det. När en viss guna är verksam sker en modifiering, eller bindning, av medvetandet. Prakrtis tre gunas kallas sattva (sentient), rajah (mutativ) och tamah (statisk).
Sattvaguna skapar den subtilaste bindningen, eller modifieringen, av medvetandet. Den ger upphov till känslan av existens – ”jag finns”. Rajah guna ger upphov till känslan ”jag gör”, och tamah guna skapar känslan ”jag har gjort”. Tamah guna verkar för att göra tanken till objekt och ger upphov till de fasta objekt som vi iakttar i universum, som visas nedan.
Genom vilken process börjar Prakrti verka och modifiera medvetandet, så att Saguna Brahma, Brahma med egenskaper, skapas? Först måste vi försöka föreställa oss ett tillstånd ”före” universums skapelse. Här är det Högsta medvetandet utan någon modifiering. Prakrtis tre gunas finns, men de verkar inte. Om de tre krafterna framställs som otaliga linjer bildar linjernas skärningspunkter otaliga polygoner. Detta är ett teoretiskt sätt att åskådliggöra det tillstånd där medvetandet är omodifierat.
Vidare är den stabilaste figur som de tre krafterna bildar en triangel. I denna ”krafternas triangel” virvlar de tre gunas runt och förvandlas den ena till den andra. Purusa (medvetandet) är ”fångat” inne i triangeln. Triangelns uppkomst markerar början på universums skapelse. Purusa inne i triangeln är universums kärna – Purusottama – och när krafternas balans i triangeln bryts, bryter en kraft, den sentienta kraften, ut ur triangeln och modifierar medvetandet.
Denna första modifiering av medvetandet är mycket subtil. Känslan ”jag finns” uppstår, och medvetandet blir medvetet om sig självt. Detta ”jag finns” kallas Mahattattva och är den första delen av det kosmiska sinnet. Efter den första modifieringen blir nästa kraft, rajah guna, verksam och tillför medvetandet ytterligare en egenskap. Tanken ”jag gör” uppstår i det rena medvetandet, och den andra delen av det kosmiska sinnet – Ahamtattva – skapas. Till sist blir den tredje guna – den statiska kraften, eller tamah guna – verksam och modifierar medvetandet på ännu ett sätt. Den ger känslan ”jag har gjort”. Den gör medvetandet till objekt genom att skapa den tredje delen av det kosmiska sinnet, som kallas Citta, eller sinnesstoff.
Denna beskrivning av det kosmiska sinnet kan verka abstrakt, men om vi förstår hur vårt eget sinne fungerar, som är en liten version av det kosmiska sinnet, kan vi förstå den bättre. Om vi till exempel ser ett högt träd – vad händer egentligen? Våra sinnesorgan tar emot ljus som reflekteras från trädet, det förs vidare till hjärnan, och till sist bildas en bild i vårt sinne. Men vi kan också sluta ögonen och ändå frammana bilden av trädet i sinnet. Den del av sinnet som ger befallningen att ”skapa” trädet i sinnet är ”jag gör”-faktorn, eller ahamtattva, som domineras av den mutativa rajah guna. Den del av sinnet som formar bilden av trädet är citta, eller ”jag har gjort”-faktorn. Citta är som en duk där bilder formas enligt ”jag gör”-faktorns befallningar. Och i alla sinnets verksamheter måste ”jag finns”, eller mahattattva, vara närvarande, för utan en känsla av ”jag” kan det inte finnas något ”jag gör”.
Det kosmiska sinnet fungerar alltså på samma sätt som våra individuella sinnen, men det finns en viktig skillnad som bör nämnas här. Som vi diskuterade ovan framstår den fysiska världen (som det höga trädet) som en yttre verklighet för oss, men för det kosmiska sinnet är hela universum en inre bild på den väldiga kosmiska citta. Om vi i våra individuella sinnen använder vår fantasi för att skapa en grön elefant är den bilden inte heller någon verklighet för någon annan än den som föreställde sig den. Men om det finns en bild i det kosmiska sinnets citta är den en verklighet och uppfattas som sådan av de mikrokosmiska enhetssinnena. Efter att det kosmiska sinnets tre delar har bildats fortsätter den statiska kraften (tamah guna) att modifiera det kosmiska sinnets citta-del och tillför det rena medvetandet ytterligare attribut. Den börjar förvandla en del av citta till de fem grundläggande faktorerna.
I olika forntida tankesystem sades det finnas grundelement som all materia består av. De gamla grekerna talade om jord, luft, vatten och eld, och i esoteriska system som astrologin nämns också dessa element.
I Ananda Margas filosofi finns fem grundläggande faktorer. Den första kallas den eteriska faktorn, eller akasha tattva. Även om den moderna vetenskapen övergav begreppet eter efter att Michelson–Morley-experimenten på 1800-talet misslyckats med att påvisa den, kan vi förena yogasystemets akasha tattva med den moderna vetenskapen genom att tänka på den som ”rymd”. Inom En praktisk andlig vetenskap om att vidga sinnet och befria det från dess bindningar; ingen religion, och inget som handlar om sex. sägs denna rumsliga faktor kunna bära den subtila urvibration som kallas Omkara, eller Om.
När tamoguna fortsätter att modifiera medvetandet förvandlas en del av medvetandet till vayu tattva, eller den gasformiga faktorn. Denna faktor kan bära ljud- och beröringsvibrationer. Nästa faktor är tejas tattva, eller den lysande faktorn. Den kan bära ljud-, berörings- och synvibrationer. Efter den lysande faktorn skapas den flytande faktorn, apa tattva, som bär smakvibrationen liksom ljud, beröring och syn. Den sista faktorn är den fasta, eller ks’iti tattva, som bär luktvibrationen liksom de vibrationer som de andra faktorerna bär. Alla ting i denna fysiska värld finns alltså i det kosmiska sinnets citta, och denna materiella värld kan betraktas som en tankeprojektion av det kosmiska medvetandet. Den moderna vetenskapen rör sig också mot denna ståndpunkt. Fysikern Sir James Jeans skrev: ”Kunskapens ström är på väg mot en icke-mekanisk verklighet; universum börjar likna en stor tanke mer än en stor maskin.” En annan fysiker, Sir Arthur Eddington, sade:
”Den slutliga insikten att fysiken handlar om en skuggornas värld är ett av de mest betydelsefulla framstegen. I fysikens värld ser vi det välbekanta livets drama uppföras som ett skuggspel. Skuggan av min armbåge vilar på skuggbordet medan skuggbläcket flyter över skuggpapperet. Allt är symboliskt, och som symbol lämnar fysikern det. Sedan kommer alkemisten Sinnet, som förvandlar symbolerna … för att sammanfatta slutsatsen … världens stoff är sinnesstoff.”
När medvetandet har förvandlats till den fasta faktorn är halva det kosmiska kretsloppet fullbordat. Den första delen av det kosmiska kretsloppet, där medvetandet förvandlas till det kosmiska sinnet och sedan till de fem grundläggande faktorerna, kallas saincara, eller ”rörelse bort från den kosmiska kärnan”. I kretsloppets andra hälft förvandlas materien tillbaka till rent medvetande. Denna rörelse mot universums kärna kallas pratisaincara.
Tidigare såg vi att medvetandet, genom de tre gunas, eller bindande principerna, och deras verkan, förvandlas till det kosmiska sinnet, och att en del av det kosmiska sinnet förvandlas till de grundelement som bildar universum. Skapelseprocessen stannar inte vid att medvetandet förvandlas till livlösa objekt. Prakrtis bindande principer fortsätter att förvandla medvetandet, och i denna process utvecklas levande varelser.
Det är Prakrtis statiska princip, tamah guna, som driver medvetandets obevekliga förvandling vidare. I slutet av saincara-fasen finner vi skapelsen av den fasta faktorn. Tamah guna utövar tryck på de fasta objekten och försöker pressa ihop dem, eller minska utrymmet mellan molekylerna. Den statiska principens hoppressning gör att krafter uppstår i objektet. En kraft i objektet kallas en ”exterial” kraft, eftersom den rör sig utåt från objektets centrum och verkar för att bryta sönder objektet. En annan kraft kan kallas ”interial” – eftersom den verkar för att hålla ihop objektet och rör sig mot objektets kärna.
Det gemensamma namnet på dessa två krafter är Prana. Om den interiala kraften, som söker sig mot centrum, är starkare bildas en kärna i den fasta faktorn, och denna kärna styr Pranah, eller livskraften, i objektet, och nu finns möjligheten att liv utvecklas. Om däremot den exteriala kraften är starkare spränger en resulterande kraft objektet i stycken. På sanskrit kallas denna söndersprängning av den grova faktorn jadasphota – de explosioner av döende stjärnor som astronomerna kallar supernovor är exempel på jadasphota. Vid jadasphota bryts den fasta faktorn ner i den flytande, den gasformiga, den lysande och den eteriska faktorn.
Om det däremot bildas en kärna i objektet och livskrafterna styrs av en kärna, och om det finns en gynnsam miljö där de grundläggande faktorerna är i balans, då kan vi bevittna livets första uttryck.
Med livets skapelse inträffar en viktig händelse i det kosmiska kretsloppet. I varje levande entitet finns ett sinne. Ju enklare entiteten är i sin fysiska struktur, desto enklare är dess sinne. Omvänt: ju mer sammansatt en entitets fysiska struktur är, desto mer sammansatt är dess sinne.
Vi kan fråga oss var sinnet i den individuella levande varelsen kommer ifrån. Ananda Margas filosofi säger att det inom de fasta objekt som står under den statiska kraftens tryck skapas två krafter. Som en följd av den friktion som uppstår när dessa krafter kolliderar inom objektet pulvriseras en del av det fasta till något subtilare, och det är sinnesstoff, eller citta. Eftersom det fasta har sitt ursprung i sinnet (det kosmiska sinnet) är det helt följdriktigt och logiskt att säga att enhetssinnena, eller de individuella sinnena, har kommit ur materien, eftersom materien har kommit ur sinnet och den mentala potentialen därmed finns i all materia.
Hos encelliga levande varelser är sinnet mycket enkelt. Hos en protozo kan vi till exempel se att beteendet är reflexmässigt eller instinktivt. Om du håller en het nål intill den rusar den automatiskt därifrån. Denna typ av reflexmässigt beteende styrs av dess enkla sinne, som helt och hållet består av citta. Känslan av ”jag gör” och ”jag finns” kommer inte till uttryck hos encelliga varelser.
Livet befinner sig i ett tillstånd av evolution. Genom konflikt och sammanhållning blir de enkla djuren och växterna mer sammansatta. I Ananda Margas filosofi konstaterar vi också att tamah guna, som har dominerat skapelsens kretslopp från den kosmiska citta fram till skapelsen av det enkla livet, förlorar sin dominans i detta skede. Rajah guna, eller den mutativa kraften, blir nu dominerande. I detta skede blir de levande varelserna alltmer fysiskt utvecklade, och även deras sinnen blir mer sammansatta. Djur och växter har inte bara ett sinne som styr instinktivt och reflexmässigt beteende; nu finns också sinnets andra funktionella del – ”jag gör”-faktorn (aham tattva).
När det finns en betydande del ”jag gör”-faktor (inom psykologin också kallad ”ego”) och den är större till mängden än den citta-del av sinnet som styr instinkterna, har djuret förmåga till intelligent beteende. Hos många djur kan vi se början till ett intellekt. De kan till exempel genom att pröva sig fram lära sig att undvika det som ger smärta och söka det som ger njutning. När aham tattva blir mer utvecklad blir djurens beteende mer sammansatt.
Evolutionen fortsätter, och hos en del djur och växter kommer också en annan del av sinnet till uttryck. Denna vidare utveckling av sinnet beror på den ökande aktiviteten hos den subtilaste och starkaste guna, sattva guna. Under sattva gunas inflytande skapas ”jag finns”-faktorn (mahattattva). Om mängden mahattattva i en varelses sinne är större än mängden aham tattva ger överskottet upphov till den intuitiva förmågan hos den levande varelsen.
Medan intellektet är en analytisk förmåga är intuitionen en syntetisk förmåga. Med intellektet kan vi känna något genom att undersöka dess delar, medan det med intuitionen är möjligt att känna något i dess helhet, på ett holistiskt sätt. Människor som har mycket intuition känner vi igen som vise. Två viktiga kännetecken hos människor med utvecklad intuition är viveka (urskillning) och vaeragya (avståelse eller ofasthet).
I det kosmiska kretsloppets återvändande fas (pratisaincara) har vi sett livets utveckling från enkla till sammansatta former. Om vi ser på diagrammet över Brahmacakra kan vi se att kretsloppet är ovalt och inte cirkelrunt. Det betyder att evolutionens hastighet är större nära de övre delarna. När människolivets stadium nås har en avgörande punkt uppnåtts. Människan har förmågan att öka hastigheten i sin utveckling mot kretsloppets kärna. Det kan ske genom meditation. I meditationen sker en process där citta (”jag har gjort”) går upp i aham tattva (”jag gör”) och aham uppslukas av mahattattva (”jag finns”). Genom denna process utvecklas personens intuition kraftigt, och det är därför meditationen också kallas den intuitiva vetenskapen.
När sinnet under meditationen förvandlas till denna intuitiva mahattattva och sedan går upp i det kosmiska sinnet uppstår ett tillstånd som kallas savikalpa Försjunkenhet: ett tillstånd där sinnet går upp i det som det mediterar på.. Mediteraren känner då: ”Jag är ett med det kosmiska medvetandet.” Men detta är inte det yttersta tillståndet. När hela sinnet har lösts upp i det vittnande medvetandet uppstår ett tillstånd som kallas nirvikalpa samadhi. I detta tillstånd finns ingen känsla av ”jag”, och därmed ingen självmedvetenhet – bara extatisk förening.
Vad är livets slutliga bestämmelse? Yoga sägs vara föreningen av det individuella medvetandet med det kosmiska kretsloppets kärna. I Ananda Margas filosofi beskrivs denna förening på ett annat sätt. I stället för att gå upp i det kosmiska kretsloppets kärna är målet att gå upp i det odifferentierade rena medvetandet (Nirguna Brahma), som finns bortom det manifesterade universum (Saguna Brahma). Bestående förening med Nirguna Brahma kallas Slutgiltig befrielse: sinnet helt uppgått i det Högsta..
För att nå moksa introducerar Shrii Shrii Anandamurti ett unikt begrepp: Taraka Brahma. Enligt Ananda Margas filosofi existerar Brahma som det manifesterade universum (Saguna), och en annan oändlig del av Brahma förblir bortom den verkande principens inflytande och är odifferentierad (Nirguna). Länken mellan den manifesterade och den omanifesterade Brahma är Taraka Brahma, som betyder Brahma befriaren. Om man drar en tangent som berör den ellips vi använder för att framställa Saguna Brahma, är tangeringspunkten en punkt som ligger både innanför och utanför ellipsen.
Denna punkt är Saguna och samtidigt också Nirguna. Denna punkt är Taraka Brahma. De stora andliga lärare som framträder då och då i människans historia är förkroppsliganden av denna tangentiella entitet, vars roll är att vägleda individerna till fullständigt självförverkligande och slutlig förening med Nirguna Brahma. Begreppet Taraka Brahma är ett hängivenhetens begrepp och förklarar den vördnad som visas stora andliga mästare.
När individerna låter sitt enhetsmedvetande gå upp i det högsta omanifesterade medvetandet är Brahmacakra fullbordat. Men samtidigt som en enhet befrias skapas ständigt ny materia. Saguna Brahma fortgår i oändlig tid. Det kosmiska sinnets tankeprojektion kan aldrig upphöra. Det betyder att universum är oförstörbart och evigt.
När vi ser tillbaka på Brahmacakra kan vi se att punkter i vetenskapliga, religiösa och till och med politiska kontroverser belyses av denna syn på universum. Den judisk-kristna religionen säger till exempel att ”människan skapades till Guds avbild”. Vad betyder det? Är Gud en man i himlen med stort skägg? Det kan logiken inte godta, men vi kan säga att människans sinne, som har alla de tre funktionella delarna (citta, aham och mahat), är en kopia eller en återspegling av det kosmiska sinnet.
Om vi vänder oss till den vetenskapliga forskningen erbjuder Brahmacakra intressanta perspektiv på en del frågor som den samtida fysiken försöker besvara. Började universum med en big bang? Skapas ny materia ständigt? Har universum en form? När vi studerar universum ur Brahmacakras perspektiv ser vi att materia ständigt skapas. I några av sina skrifter har Shrii Shrii Anandamurti sagt att universum, fast det är mycket väldigt, inte är oändligt och att det har en form, vilket stämmer med fysikernas rön att rummet har en krökning.
Till sist har allt fler fysiker sett hur svårt det är att finna grunden för alla ting, och de har kommit fram till samma slutsatser som de forna filosoferna. Atomen, som en gång ansågs vara den minsta och yttersta partikeln, har delats upp i mindre partiklar, och allt fler subatomära partiklar upptäcks fortfarande. Därför har en del tänkare redan dragit slutsatsen att grunden för materia och energi är medvetandet självt. Sir James Jeans sade att ”verkligheten beskrivs bättre som mental än som materiell”.
Brahmacakra kastar till och med ljus över konkurrerande samhällsteorier. Många materialister hävdar att sinnet är en skapelse av materien och att materien är det viktigaste elementet i alla överväganden om samhället. Shrii Shrii Anandamurtis teori instämmer i att enhetssinnena har kommit ur materien, men hävdar att detta bara var möjligt eftersom materien har kommit ur det kosmiska sinnet och sinnet därmed finns i materien. Ytterst är medvetandet universums viktigaste aspekt.
Brahmacakra ger också ett annat perspektiv på en viktig filosofisk fråga. Är universum en illusion eller en verklighet, och hur bör vi förhålla oss till den materiella världen? Vissa filosofer har sagt att denna värld bara är en illusion. Bristen på materiella framsteg i Indien beror till exempel delvis på inflytandet från den sortens filosofi. Anandamurti hävdar att detta manifesterade universum är en ”relativ verklighet”, eftersom det ständigt förändras. Nirguna Brahma är däremot en absolut, oföränderlig verklighet. Men vi är en del av denna relativa verklighet, och vi kan inte förneka dess existens utan att också förneka vår egen. Shrii Shrii Anandamurti råder oss därför att göra en ”objektiv anpassning” till den materiella världen och fullgöra våra sociala förpliktelser, men samtidigt göra det Högsta medvetandet till vårt livs mål och röra oss mot förening med detta saliga medvetande.
